Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af Pommern (1396–1439), hvilken först efter Margaretas
död blef ensam konung i Norden, ett långvarigt krig,
som dock ej ledde till någon påföljd. Erik, som
(ifrån 1432) äfven hade att bekämpa oroligheter i
Sverige, blef slutligen afsatt i alla tre rikena
(Rügen afträdde han till sin kusin hertigen af
Pommern). Hans systerson Kristoffer af Bajern
(1440–48) blef visserligen konung öfver hela Norden,
men regerade endast en kort tid och utan att uträtta
någonting af vigt. 1441 qväfde han ett bonduppror
i Nörrejylland, och 1443 gjorde han Köpenhamn till
sitt fasta residens. Vid hans död, 1448, kom det
oldenburgska huset på tronen med Kristian I (1448–81),
som förgäfves sökte hålla sig qvar i besittningen
af Sverige, der han 1457 valts till konung. Deremot
ingicks 1450 i Bergen en förening mellan Danmark och
Norge, hvilken erhöll ett varaktigare bestånd. (Endast
en kort tid, 1457–64, voro alla tre rikena
förenade.) I stället för att efter sin morbroder
Adolf VIII:s död, 1459, indraga Sönderjylland under
D. såsom ett till kronan hemfallet län, lät Kristian
af ridderskapet välja sig till hertig, för att sålunda
äfven vinna Holstein. Åt de båda landen förlänade han
privilegier, hvilka sedermera blefvo grundvalen för
de slesvig-holsteinska åsigterna om hertigdömenas
förhållande till det danska riket. Under hans tid
upprättades (1479) Köpenhamns universitet. Kristians
äldste son, Hans (1481–1513), delade Slesvig och
Holstein med sin broder Fredrik (sedermera Fredrik
I) och vann, efter långa underhandlingar, Sverige
1497, men förlorade detta åter 1501, året efter det
olyckliga fälttåget mot ditmarskerna. Kristian II
(1513–23) sökte lyfta borgare- och bondestånden samt
bryta biskoparnas och adelns makt. Han ville äfven
inskränka hansestädernas handelsöfvervälde och med
våld tvinga Sverige att underkasta sig hans makt;
men den trolöshet och grymhet han utvecklade i
Sverige, särskildt genom Stockholms blodbad (1520),
vållade unionens upplösning (1523). Till följd
af den jylländska adelns uppsägelsebref måste han
kort derefter lemna Danmark. Under hans farbroder,
Fredrik I (1523–33), började den lutherska läran,
främjad af den fördragsamhet, som denne konung infört,
vinna insteg i landet. Efter Fredriks död utbröt ett
blodigt krig, "grefve-fejden", under hvilket dels den
nya läran kämpade med den gamla, dels borgare- och
bondestånden reste sig mot adeln, under det lybeckarna
samtidigt sökte genom förbund med de ofrälse stånden,
under förevändning att främja Kristian II:s sak,
återupprätta sitt välde i Norden. Sedan Kristian
III (1533–59) 1536 hade tryggat sin makt, infördes
reformationen och afskaffades biskopsvärdigheterna,
till följd hvaraf adeln blef det enda herskande
ståndet i D. (Denna dess makt fortfor ända till
1660.) Norge upphörde att vara ett sjelfständigt
rike, så till vida att det icke var representeradt
i riksrådet; det bibehöll dock namn och karakter af
konungarike. Kristian III delade hertigdömena med sina
bröder. En af dessa vardt stamfader för det gottorpska
huset, hvilket blef lika fientligt mot D., som
förut Abels ätt hade varit. Kristians son, Fredrik II
(1559–88), deltog 1559 i ditmarskernas underkufvande
och förde 1563–70 det nordiska sjuårskriget med
Sverige – hvilket krig, trots enstaka segrar,
ej beredde D. några fördelar. Under Fredriks tid
grundlades D:s sjömakt, och dermed hade hansestäderna
spelat ut sin rol i Norden. Adelns makt växte,
och efter 1570 inkallades bönderna ej längre till
riksdagarna. Vetenskapernas idkare understöddes
och uppmuntrades af konungen och adeln. Fredrik II:s
son Kristian IV (1588–1648) arbetade oförtrutet på
att tillgodose rikets inre behof och vinnlade sig
särskildt om städernas utveckling. Han ämnade äfven
införa reformer i förhållandet mellan bönderna och
deras herrar, men stötte i detta hänseende på ett
oöfvervinneligt motstånd hos adeln. Med undantag
af Kalmar-kriget (1611–13) var hans yttre politik
mycket olycklig. Hans deltagande i trettioåriga kriget
(1625–29) hade till följd, att de kejserliga trupperna
härjade Jylland. Hans afundsjuka öfver svenskarnas
segrar i Tyskland föranledde Torstenssons oväntade
infall i D. (1643) och hade slutligen till följd,
att konungen måste (genom freden vid Brömsebro
1645) till Sverige afstå Halland (för viss tid)
samt Gotland, Jämtland och Herjedalen. Fredrik III
(1648–70) måste köpa faderns tron med en mycket hård
handfästning, som gjorde hans makt mindre än någon
föregående konungs. När han 1657, på adelns råd, sökte
upprättelse för D:s förluster 1645, öfversvämmades
landet hastigt af Karl X:s segervana trupper,
hvarför fred måste köpas med att Skåne, Halland,
Bleking och Bornholm samt Trondhjems och Bohus län
afträddes till Sverige. Detta skedde genom freden
i Roskilde (1658). När Karl X efter några månader
återbörjade krig med D., bragtes landet hardt nära
undergången och räddades endast genom hufvudstadens
tappra försvar samt genom Hollands och Brandenburgs
hjelp. Genom freden i Köpenhamn (1660) återfick det
Trondhjems län och Bornholm. Det var dock utarmadt och
ödelagdt, liksom i Kristoffer II:s dagar. När adeln
på riksdagen i Köpenhamn 1660 öfvermodigt vägrade
att gifva bidrag till statskassan, vållade detta hos
borgareståndet och presterskapet en stark ovilja,
som hade till följd, att konungen fick större makt,
icke allenast på det sättet att Danmarks krona
förklarades ärftlig inom hans slägt (D. hade
förut varit valrike), utan äfven derigenom att
handfästningen upphäfdes, mot förbindelse å konungens
sida att gifva riket en ny författning. Ständernas
förtroende i sistnämnda hänseende gäckades dock
derigenom att Fredrik tillvällade sig envåldsmakt,
hvilken lagfästes genom den under honom utarbetade
"Kongeloven" (1665), hvaremot de reformer, genom
hvilka böndernas ställning skulle förbättras, helt
och hållet försummades. Fredriks son Kristian V
(1670–99), under hvilken en allmän landslag,
"Danske lov", infördes (1683), utvecklade än mer
konungamakten genom att inrätta en betitlad länsadel
(grefvar och friherrar) äfvensom riddareordnar och
rangväsende. Deremot lyckades han icke i sina försök
att återvinna Skåne, Halland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
