Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delades riket, och då hans ätt 1042 utdog med sonen
Hardeknut, blef Edvard Bekännaren konung i England,
hvaremot D. tillföll den norske konungen Magnus den
gode (1042–47), som förstörde Jomsborg och förde krig
med venderna. Magnus efterträddes af Knut den stores
systerson Sven Estridsson (1047–76), hvilken dock
först måste föra en långvarig strid med Magnus den
godes farbroder Harald Hårdråde. Sven var en stor
vän af presterskapet, hvars makt han stärkte på
mångahanda sätt, särskildt genom att upprätta flere
nya biskopsstolar, bl. a. en i Lund. Under hans fem
söner och närmaste efterträdare: Harald Hein (d. 1080),
Knut den helige (d. 1086), Olof Hunger (d. 1095),
Erik Ejegod (d. 1103) och Nils Svensson (d. 1134)
vunno de andlige ännu större makt och inflytande. Knut
gaf biskoparna lika rang med rikets främste män
(hertigar och jarlar) samt ställde presterna utom
den verldsliga domsrätten. Hans försök att införa
tionde och att med ens afskaffa de hedniska
bruken framkallade ett bonduppror, i hvilket han
dödades. Hans kristna nit och martyrdöd förskaffade
honom helgonglorian. Erik utverkade hos påfven, att
ett särskildt ärkebiskopssäte för Norden upprättades
i Lund (längre fram inskränktes detta primat till
Danmark). Under Nils och hans efterträdare Erik Emune
(d. 1137) och Erik Lam (d. 1147) led D. mycket af
inre krig och af vendernas plundringståg. Efter
den sistnämndes död uppstod en lång tronstrid,
hvilken ej slutade förrän 1157, då Valdemar den store
(1157–82) blef ensam konung. Sitt tillnamn förvärfvade
denne derigenom att han återställde det inre lugnet
och eröfrade Rügen (1168), hvars innevånare han lät
döpa. Hans äldre son, Knut VI (1182–1202), fullbordade
1184 vendernas underkufvande – hvarefter han antog
titeln "slavernas (sedermera "vendernas") konung"
– samt gjorde Pommern och Mecklenburg afhängiga af
D. och intog Holstein (1201). Knuts broder Valdemar
Sejr (1202–1241) utsträckte sitt välde öfver
Östersjöns hela sydkust och intog 1219 Estland,
hvars innevånare han lät döpa. Efter detta korståg
blef dannebrogen, som, enligt sägnen, föll ned från
himmelen, D:s banér. Men detta D:s stormaktsvälde
bröts 1223, då Valdemar tillfångatogs af grefve Henrik
af Schwerin, och upphörde, sedan han 1227 mot några
nordtyska furstar lidit ett nederlag vid Bornhöved
(Bornhöft). Detta nederlag hade till följd, att
alla de tysk-vendiska besittningarna, med undantag
af Rügen, gingo förlorade. Under Valdemarernas tid
utvecklade sig – till största delen ur de rike och
mäktige böndernas klass – en adel af kungliga länsmän,
som mot att göra krigstjenst kommo i åtnjutande
af stora fri- och rättigheter. Derigenom minskades
allmogens inflytande; men på samma gång hindrades
folket att splittra sig efter landskap. Frågan om
presterskapets rättsliga ställning fick sin afslutning
genom införandet af tionde och tvunget celibat för de andlige,
hvarjämte många kloster upprättades. Landskapslagarna
blefvo skriftligen affattade under Valdemar Sejr;
"Jydske lov" (från 1241) var den sista i följden. Den
forntida
träldomen afskaffades fullständigt. Trälarna gingo öfver
i bondeståndet, men fortforo att vara "vornede",
eller "fästa vid torfvan". Efter Valdemar Sejrs
död följde ett olyckligt århundrade, uppfyldt af
inbördes krig, under hvilka Danmark närmade sig sin
upplösning. Valdemars tre söner, Erik Plogpenning
(d. 1250), Abel (d. 1252) och Kristoffer I
(d. 1259), ljöto alla en våldsam död, och den
sistnämndes son Erik Glipping blef 1286 mördad af
sammansvurna adelsmän, jämt 200 år efter det Knut
den helige blifvit dräpt i ett bonduppror. Erik
Plogpenning måste föra långvariga krig med sin broder
Abel, derför att denne, såsom hertig af Sönderjylland,
ej ville erkänna honom som länsherre, utan ansåg
landet för sitt fädernearf. Abels ätt hyste samma
fientliga tänkesätt mot konungahuset, grep flere
gånger till vapen och slöt sig nära till grefvarna af
Holstein. En annan fara härrörde från presterskapet,
hvars makt hade blifvit så stor, att den nästan hotade
konungadömet. Såväl Kristoffer I och Erik Glipping
som den sistnämndes son Erik Menved (1286–1319)
lågo i strid med ärkebiskoparna Jakob Erlandsson och
Jens Grand. Två gånger (1259–75 och 1299–1303) var
D. lyst i bann. Efter Erik Men veds död måste hans
broder Kristoffer II (1319–33) köpa kronan genom att
utfärda en handfästning (som egentligen var den första
i sitt slag), hvilken särskildt tillförsäkrade adeln
och presterskapet deras rättigheter samt inskränkte
konungens makt. Under striderna med grefvarna af
Holstein och de danske stormännen måste Kristoffer
småningom pantsätta största delen af landet. 1326
fördrefs han derifrån af en motkonung, Valdemar
(III) af Sönderjylland, och återkom ej förrän 1329. Vid
sin död lemnade han landet i mycket stor förvirring,
och under de närmast följande sju åren saknade detta
konung. Endast genom grefve Gerts död (han dräptes af
Nils Ebbesen) blef D. frälst från att blifva tyskarnas
byte. Derefter förenade Kristoffers son Valdemar
Atterdag (1340–75) å nyo det splittrade riket till ett
helt, vann 1360 tillbaka de skånska landskapen, som
1332 underkastat sig Sverige, och intog 1361 Gotland,
hvarefter han kallade sig "de gothers konge". 1347
sålde han Estland till Tyska orden, och 1362–71
förde han ett hårdnackadt, men olyckligt krig mot
hansestäderna, hvilka alltifrån Erik Menveds tid mer
och mer vunnit insteg i Norden. Valdemars dotter,
Margareta (regentinna 1376–1412), lyfte D. till
samma makt, som det hade på Knut den stores och
Valdemar Sejrs tid. Genom hennes giftermål med den
norske konungen Håkan VI (d. 1380) förenades Norge
och D. under hennes omyndige son, Olof (1376–1387),
och sålunda blef hon den styrande i båda rikena. Genom
att bistå svenskarna mot Albrekt af Mecklenburg (1389)
vann hon äfven Nordens tredje rike, hvilket 1397 genom
Kalmarunionen förenades med de båda andra landen under
samme regent, hvaremot hon 1386 (sedan 1375 Abels ätt
utdött) måste öfverlemna Sönderjylland som ärftlig
förläning åt grefvarna af Holstein. Denna åtgärd
framkallade under nämnde konung, hennes systerdotters
son Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
