Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalby, kungsgård - Dalbyelfven - Dalecarlia - Dalecarlus, Johannes Olai, rättslärd. Se Stjernhöök, J. - Dalelfven - Dalemil - Daleminzer, ett sorbiskt folk - Daleminzien, daleminzernas land. Se Daleminzer. - Daler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1658), anslogs D. till kungligt
stuteri och stallgård. F. n. är gården
utarrenderad. Arrendesumman går till Flyinge stuteri.
Dalbyelfven l. Storelfven, namn på den del af
Klarelfven, som flyter genom öfre Värmland.
Dalecarlia, latiniserad form för namnet på det svenska
landskapet Dalarna. – Dalecarlus, Lat., innebyggare
i detta landskap, dalkarl.
Dalecarlus, Johannes Olai, rättslärd. Se
Stjernhöök, J.
Dalelfven bildas af två på gränsfjällen mot Norge
tämligen nära hvarandra upprinnande kallfloder:
Öster-Dalelfven och Vester-Dalelfven, hvardera af
omkr. 240 kilom. (22,5 mil) längd. Dessa förenas vid
Djursmo, i Gagnefs socken, på en höjd af 526 f. (1
f. = 0,297 m.) öfver hafvet, hvarefter ännu en
sträcka af 180 kilom. (16,8 mil) längd genomlöpes
af den praktfulla elfven, innan den faller ut i
Gefle-bukten af Bottniska viken. I sitt nedre lopp
vidgas den här och der till betydande s. k. fjärdar
(Fernebo- och Hedesunda-fjärdarna m. fl.). Till
Öster-Dalelfvens vattensystem höra flere sjöar:
Idresjön (1,672 f. öfver hafvet), Särnasjön (1,547
f.), Siljan (570 f.) och Insjön (568 f.) m. fl. Bland
större vattenfall inom Dalelfvens vattensystem märkas:
Nupå-(Njupeskärs-)fallet i Vester-Dalelfven, eller
– såsom hon der kallas – Fuluelfven (420 f. öfver
hafvet); Forshufvud i Stora Tuna, Styggforsen i ett af
Siljans tillflöden samt det präktiga Elfkarlebyfallet,
1 mil ofvanom flodens mynning. Under en del af sitt
nedre lopp utgör Dalelfven gränsen mellan Svealand
och Norrland. Dess hela floddal beräknas utgöra 31,900
qv.-kilom. (279 qv.-mil). J. H.
Dalemil (Dalimil), böhmisk skald och historieskrifvare
i 15:de årh., var domherre i Altbunzlau. Han
uppgifves såsom författare af en böhmisk rimkrönika,
Kronyka stará klástera Boleslavského, som utmärker
sig i synnerhet för sin antigermanska karakter. Den
utgafs första gången 1620 (ny uppl. 1849, af Hanka).
Daleminzer, ett sorbiskt folk, som under
medeltiden bodde i nuv. Sachsen, mellan Elbe,
Mulde och Chemnitz. Daleminzerna kallade sig sjelfva
glomaci. 927 underkufvades de af den tyske konungen
Henrik I, och ett par århundraden efteråt voro de
fullständigt germaniserade.
Daleminzien, daleminzernas land. Se Daleminzer.
Daler (jfr T. thaler), ett vanligen 14-lödigt
silfvermynt af något öfver 2 lods vigt och troligen
första gången slaget 1517 af grefve Stephan von
Schlick i Joachimsthal i Böhmen. Ett liknande,
större silfvermynt förekom redan i slutet af
1400-talet i Tyskland och i början af 1500-talet i de
skandinaviska landen. Detta mynt kallades vanligen
"silfvergulden" (till skilnad från guldmyntet
"rhenska gulden"). Benämningen thaler (daler)
började emellertid snart användas om alla större
silfvermynt. I Sverige slogos de första dalrarna i
Stockholm 1528, i anledning af Gustaf I:s kröning
i Upsala. Krönikan säger, att "på vägen från kyrkan
till biskopsgården blefvo guld, daler och penningar
af härolden utkastade bland
allmogen". I 1534 års myntordning påbjöds för första
gången myntning af dalrar. Enligt såväl denna som 1537
års myntordning skulle dalern vara 15 1/4-lödig. Från
och med 1540 slogos 14-lödiga dalrar af omkr. 2 3/16
lods vigt. 1536 började man slå marker, och detta
mynt var derefter till 1604 den högsta myntenheten
i riket. Dalersmynt, under olika benämningar,
slogos fortfarande, likväl med vexlande kurs, allt
efter tillgången på dalrar och efter den mer eller
mindre goda halten i det mynt, mot hvilket dalern
vexlades. Under 1530-talet var kursen vanligen 3 mark,
under 1540-talet steg den till 3 1/2 och 3 3/4 samt 1560
till 4 mark. Detta förblef under dalersräkningens
hela återstående tid (till 1776) dalerns pari-kurs,
med derå löpande 32 öre. Dess vexelkurs åter visade
fortfarande benägenhet till stegring. Hertig Karl
såsom riksföreståndare utfärdade derför d. 6 Okt. 1602
ett formligt förbud att beräkna dalern högre än 4
marker. I denna skrift kallas fyramarksdalern
slagen daler. Trots förbudet fortfor emellertid dalern
att stiga i pris. Myntordningen af d. 22 Mars 1604
stadgade derför, att på den slagna dalern skulle
gå sex mark äfvensom att, bland andra markmynt, nya
fyramarksstycken, svenska dalrar, skulle slås. 1607
beslöt konungen mynta sådana slagna dalrar, och
1608 sattes detta beslut i verkställighet. I den
allmänna rörelsen fingo dessa mynt namnet riksdaler,
hvilken benämning första gången brukades officielt
i plakatet af d. 7 Sept. 1619. Jämte riksdalern
fortfor den svenska dalern att myntas. Denna fick
åtskilliga binamn, för att utmärka dels i hvilken
myntsort penningarna räknades, dels hvad slags
penningar som lemnades i liqvid. Kopparmyntet,
som infördes i Sverige 1624, föll nämligen så
hastigt i värde i jämförelse med silfvermyntet,
att en hög uppgäld yppade sig. Genom k. förordn.
d. 26 Aug. 1633 bestämdes derför, att en daler i
silfver skulle motsvara två i koppar. Derigenom
uppstodo benämningarna daler silfvermynt och daler
kopparmynt. Värdeskilnaden blef snart allt större,
och detta hade till följd en kongl. förordn. d. 24
Mars 1643, i hvilken stadgades, att 1 daler smt
skulle motsvara 2 1/2 daler kmt. Genom k. förordn. d. 7
Okt. 1665 nedsattes kopparmyntet för tredje (och
sista) gången derhän, att 1 daler smt skulle svara
emot 3 daler kmt. De båda räkningssätten begagnades
samtidigt, tills, 1643 års förordning fastställde
kopparmynträkningen såsom den gällande. Vid
kopparplåtmyntningens införande, 1644, utsattes på
mynten för första gången namnet daler, med tillägg af
S. M. (silfvermynt), oaktadt räkningen i kopparmynt
var påbuden och allmänt gängse. Redan 1665 års
myntförordning stadgade, att silfvermynträkningen
skulle vara den officielt gällande, men räkningen
i kopparmynt fortfor att så allmänt brukas, att
myntförordn. d. 19 Mars 1681 gaf denna räkning
giltighet jämte silfvermynträkningen. Båda
räkningssätten, särdeles kopparmynträkningen,
fortforo att brukas långt efter 1776 års realisation,
hvarigenom räkningen i riksdaler, skillingar
och runstycken infördes. Utom å kopparplåtmyntet
(1644–1768),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
