Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Creutz, Johan - Creutz, Karl Gustaf - Creutz, Ernst Johan d. y. - Creutz, Gustaf Filip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvergaf han den militära banan och egnade sig åt
administrativa värf. 1703 blef han landshöfding
öfver Nylands och Tavastehus län, vid riksdagen
1713–14 var han landtmarskalk. 1719 kallades han
till riksråd samt blef derjämte president i Åbo
hofrätt och upphöjd i grefligt stånd. Död i Åbo 1726.
F.
5. Creutz [kröjts], Karl Gustaf, friherre,
krigare, den förres broder, föddes i Södermanland
1660 och ingick tidigt i krigstjenst, der han
avancerat till ryttmästare vid Lifregementet till
häst, då Karl XII började sina krig. I dessa
utmärkte han sig genom flere djerfva bragder och
hade hunnit till generalmajor, då hans segerbana
slöt med rysk fångenskap (1709). Bortförd till det
inre af Ryssland, försörjde han sig med handarbete,
men gjorde derjämte hvad han kunde till spridande
af upplysning och varmare kristendom bland öfriga
krigsfångar och ortens ryska befolkning. Efter sin
återkomst till Sverige utnämndes han 1720 till
generallöjtnant och 1722 till general. Död 1728.
F.
6. Creutz [kröjts], Ernst Johan d. y., friherre,
riksråd, son af Ernst Johan d. ä., föddes i Åbo
1675, inlade såsom lagman i Östergötland stora
förtjenster (särdeles under de efter Karl XII:s fall
företagna ryska härjningstågen till detta landskaps
kusttrakter), utnämndes 1721 till landshöfding
i Östergötlands län, blef 1727 riksråd, 1731
grefve (men tog aldrig introduktion å riddarhuset)
och 1735 kansler för Åbo universitet. C. var
ett af de riksråd, som hattpartiet, vid 1738
års riksdag tvang att utträda ur rådkammaren,
emedan de ej ville, att Sverige skulle inlåta
sig i krig med Ryssland. – Hans minne som en
varmhjertad menniskovän är åt efterverlden bevaradt
genom en storartad barmhertighetsinrättning,
hvilken han stiftade kort före sin död.
Han afled 1742 på Kristineholm i Södermanland.
F.
7. Creutz [kröjts], Gustaf Filip, grefve, statsman,
skald, sonson af riksrådet Johan C., föddes i
Finland, sannolikt i Maj 1731. Efter föräldrarnas
bortgång tog hufvudsakligen hans morbroder, friherre
H. Wrede, vård om hans uppfostran och bekostade hans
studiekurs vid Åbo högskola. 1751 ingick han i
kongl. kansliet, der han efter fem års tjenstgöring
befordrades till kanslist. 1756 utsågs han af
ständerna till kavaljer hos hertig Fredrik Adolf.
Denna befattning bibehöll han till 1763, då han
utnämndes till minister vid det spanska hofvet.
Under resan dit uppehöll han sig någon tid i Paris
och besökte i Ferney Voltaire, som i ett bref af
d. 21 Maj 1764 skrifver: "Jag har icke fått behålla
grefve C. mer än en enda dag, och jag skulle velat
tillbringa hela mitt lif med honom" samt i en annan
skrifvelse af samma datum: "Svenska senaten måste
varit yr i hufvudet, då den icke låtit en sådan
man qvarstanna i Frankrike. Der skulle han hafva
gjort gagn". Det tyckes, som om äfven Rikets ständer
snart kommit till samma mening, ty ehuru de ogillade
C:s rojalistiska tänkesätt, fick han 1766 mottaga
den då ytterst maktpåliggande ministerbefattningen
i Paris, der han också på ett i allo utmärkt sätt
främjade sitt lands intressen. Kort
förrän han hemkallades, 1783, afslöt han med den
berömde Franklin en vänskaps- och handelstraktat
mellan Sverige och Förenta staterna i Nord-Amerika. Då
han d. 7 Juni s. å. återkom till Stockholm, fann han
sig utnämnd till kanslipresident och riksråd, och
två månader derefter erhöll han uppdrag af konungen
att, till dess kronprinsen blefve äldre, vara Upsala
universitets kansler. Såsom sådan utvecklade han en
för denna högskola synnerligen gagnande verksamhet. –
Under konungens italienska resa (1783–84) var C. en
bland de herrar, som förestodo regeringen. – 1783
blef han hedersledamot af Vetenskapssocieteten i
Upsala och 1784 ledamot af Vetenskapsakademien.
Det var emellertid icke genom sina stats-
och ämbetsmannavärf, som C. vann sin förnämsta
ryktbarhet. Redan innan han uppnådde dessa höga
värdigheter, hade han gjort sig ett frejdadt
namn som en af Sveriges då lefvande förnämste
diktare. Inom poesien var det C., jämte hans
intime vän och skaldebroder G. F. Gyllenborg, som
öppnade ingången till Gustaf III:s tidehvarf. Genom
dem grundlades visserligen den franska smakens
öfvervälde; men endast det som i denna var ädelt
och upphöjdt fick insteg hos detta skaldepar. I
sträfvandet att förblifva fosterländska i åskådning
och språkbehandling höjde de sig öfver de fleste
af sina närmaste efterföljare. Båda slöto de sig
1753 till det af dåv. k. sekreteraren v. Eckleff
s. å. stiftade vittra sällskapet "Tankebyggareorden",
i hvilket fru Nordenflycht var medelpunkten. I de
diktsamlingar, "Våra försök", som detta sällskap
utgaf i trenne delar, 1753–55, och af hvilka de två
första delarna under titeln "Vitterhets-arbeten"
utgåfvos 1759 och 1762 i ny, förbättrad upplaga,
förekomma af C. bl. a. de båda skaldestyckena
Sommarqväde och Elegi, hvilka i skönhet och välljud
öfverträffa allt hvad den svenska poesien dittills
frambragt. Men ypperst bland hans skapelser är idyllen
Atis och Camilla – "en sång, så ljuf som lärkornas om
våren". Den utkom 1761, infördes i andra delen af
"Vitterhets-arbeten" och mottogs af samtiden med en
hänförelse, som endast är jämförlig med den, hvarmed
man i senare tider helsade "Fritjofs saga" och
"Fänrik Ståls sägner". Den milda, oskuldsfulla känsla,
de tjusande, om ock för vår tids smak nog omständliga,
naturskildringarna, den musikaliska versbyggnaden och
det för den tiden sällspordt rena och sköna språk,
som utmärka denna herdedikt, gjorde författaren
till nationens förklarade älskling. Sin stora
förmåga på satirens fält ådagalade C. i den på prosa
författade ironien Lögnens försvar (1759). C:s
skaldeverksamhet afbröts alltför tidigt. Redan i och
med det han utnämndes till minister i Madrid, kan
han sägas hafva tagit farväl af sånggudinnorna. – I
"Vitterhets-arbeten af Creutz och Gyllenborg" (1795;
2:dra uppl. 1812) finnas af C. tio smärre poem jämte
"Atis och Camilla", hvilken dikt blifvit flere gånger
särskildt tryckt. C:s Vitterhetsarbeten utgåfvos i
ny uppl. 1862 i Helsingfors.
Dels i Åbo och Stockholm, dels och i synnerhet under
sin tjugoåriga vistelse i utlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
