Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cranach, Lukas, d. ä. - Crania, zool. Se Dödskalle-musslan. - Cranium, Lat., anat. Se Hufvudskål. - Cranmer, Thomas - Crannoges - Cransac
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Venus och Amor, Paris’ dom, Venusfigurer, Lukretior
o. s. v.), som visa på hvilket naivt sätt han
tillegnade sig renaissancetidens humanistiska
bildningselement och som lätteligen framkalla den
moderne åskådarens löje. Hans förnämsta verk, och på
samma gång hans sista, är altarmålningen i Weimars
stadskyrka: Kristus på korset, fullbordad 1553 af hans
son Lukas. De flesta af C:s arbeten förekomma i hans
hemland, men en mängd sådana träffas äfven i större
samlingar utom Tyskland (Stockholms nationalmusei
katalog upptager af honom nio, Kristiansborgs galleri
i Köpenhamn eger sju o. s. v.). Dervid måste man
likväl ihågkomma, att kanske det mesta af hvad som
tillskrifves C. rätteligen härrör från hans lärjungar,
hvilka snart sjönko ned i ren handtverksmässighet. Af
hans söner, Johannes och Lukas, som båda voro
begåfvade målare, dog den förstnämnde, ung, i Bologna
1536. Den senare, kallad Lukas C. d. y., f. 1515,
d. 1586, var faderns mest framstående lärjunge
och liksom fadern en tid borgmästare i Wittenberg.
R-n.
Crania, zool. Se Dödskalle-musslan.
Cranium, Lat., anat., Se Hufvudskål.
Cranmer, Thomas, engelsk kyrkoreformator, föddes d. 2
Juli 1489 i Aslacton i Nottinghamshire. Fjorton år
gammal sattes han i Jesus college i Cambridge, der han
1510 l. 1511 blef "fellow". Ej långt derefter gifte
han sig och måste då lemna kollegiet, men återvände
snart dit, sedan hans hustru hade aflidit. 1523
blef han prestvigd och anställdes straxt derpå
som lärare i teologi vid nyssnämnda kollegium. En
tillfällighet förde honom från föreläsningssalen
till hofgemaken. Konung Henrik VIII, som högeligen
längtade efter skilsmässa från sin gemål Katarina,
men ej lyckats vinna påflig dispens, fick nämligen
höra, det C. yttrat den åsigten, att fullt laglig
skilsmässa kunde åstadkommas påfvens dispens
förutan. Han kallade derför 1528 C. inför sig, uppdrog
åt honom att bevisa den tilltänkta skilsmässans
laglighet samt utnämnde honom till ärkedjekne i
Taunton och till hofpredikant. Med skäl, hemtade
från skriften, kyrkofäderna och koncilie-besluten,
försvarade C. sin sats vid universiteten i Cambridge
och Oxford. 1530 sändes han till Rom och 1531 till
kejsar Karl V för att arbeta för Henriks plan. I
Tyskland brann vid denna tid den religiösa striden i
full låga. C. dröjde der öfver ett år, hvarunder han
gifte sig med teologen Osianders nièce samt gjorde
iakttagelser och knöt bekantskaper, som ej blefvo
utan inflytande på hans senare verksamhet. 1533
vardt han ärkebiskop i Canterbury och Englands
primas. Derefter blef han sin konungs villiga
redskap. Han hade fått ärkebiskopskräklan för att
kunna verkställa ifrågavarande skilsmässa, och d. 23
Maj sistnämnda år gaf han ett utslag, enligt hvilket
konungens äktenskap med Katarina varit ogiltigt från
första stunden. En vecka senare blef Anna Boleyn,
med hvilken Henrik redan förut låtit i hemlighet viga
sig, af C. krönt till Englands drottning. 1536 hjelpte
han Henrik att blifva fri från Anna Boleyn och 1540
från Anna af Kleve. – Lika eftergifven som i
äktenskapsfrågorna var C. vid konungens nyckfulla
förändringar af kyrkoförfattningen och trosläran. Han
bidrog till genomförande af 1536 års i mycket från
Roms läror afvikande trosartiklar, men gjorde intet
motstånd mot den reaktion i mera romersk anda, som
1539 fick sitt uttryck i de "sex artiklarna" ("den
kungliga piskan med de sex snärtarna"). Måhända hade
han vid den tiden ännu ej kommit till full klarhet
om hvilken riktning reformationen borde följa. Under
Henriks senare regeringsår började han allt starkare
luta åt protestantismen. Efter Henriks död (1547)
föll dennes system, och med hjelp af regeringen, som
helt hastigt blifvit protestantvänlig, genomförde
C. en reformation i protestantisk anda. En god väg
var redan banad genom bibelns öfversättning (1539)
och spridning, hvarom C. inlagt utomordentlig
förtjenst. Under C:s ledning utarbetades nu en
samling predikningar ("book of homilies") äfvensom en
psalmbok ("common prayer"), för hvilken breviarier och
missaler måste vika, och sjelf öfversatte C. Jonas’
tyska katekes ("C:s katekes"). Efter tyska källor
utarbetade han äfven de "fyratiotvå artiklarna",
hvilka 1552 antogos och ännu i dag äro grundvalen
för episkopalkyrkan. Hans sista värf var arbetet på
en för den nya kyrkan afsedd lag. Vid genomförande
af sin reformation ådagalade C. mot "kättare",
d. v. s. annorlunda tänkande, en stränghet, som
förefaller oss upprörande, men som var gemensam för
hans samtida. Hans förföljelser mot katolikerna,
hans efter Edvard VI:s död (1553), i enlighet med
denne konungs önskan, gjorda försök att utestänga
prinsessan Maria från tronen och hans medverkan
till Henriks skilsmässa från dennas moder, Katarina,
skaffade honom en oförsonlig fiende i Maria. Straxt
efter hennes tronbestigning, med hvilken papismen
åter höll sitt intåg i England, aflägsnades C. ur
rådkammaren, skickades i Sept. 1553 till Tower och
flyttades derifrån i Mars 1554 till ett fängelse
i Oxford samt anklagades för högförräderi och
kätteri. En påflig kommission exkommunicerade honom
och afsatte honom från ärkebiskopsämbetet (Febr. 1556)
samt antvardade honom åt den verldsliga makten. Bålet
väntade honom och skrämde honom. I hopp om räddning
lät den gamle mannen genom bedrägliga löften locka
sig att skriftligen återkalla sina satser. Men då
man d. 21 Mars 1556 sökte förmå honom att i kyrkan
inför hela menigheten muntligen bekräfta sitt affall,
öfvervann han sin nesliga svaghet och förklarade
offentligt, att han tog tillbaka allt hvad hans
högra hand skrifvit mot hans hjertas öfvertygelse,
och han bedyrade, att bålets lågor allra först skulle
förtära denna hand. Ögonblicket derefter fördes
han till bålet. Såsom han lofvat, höll han sin hand
stadigt i elden och hördes under förbränningen flere
gånger ropa: "Denna hand har syndat – denna ovärdiga
hand". Med stor frimodighet gick han döden till mötes.
J. Th. W.
Crannoges [-nådjis], arkeol., kallas de uti irländska
(och skotska) sjöar påträffade gamla pålbyggnaderna.
Cransac [kranssak], köping i franska depart. Aveyron
(Guienne). Omkr. 4,000 innev.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
