Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Constantine - Constitutio Gregorii X - Constitutionel - Constrictor - Consualiua, Rom. mytol., ett slags fest. Se Consus. - Consuegra - Consul, fornromersk öfverhetsperson. Se Konsul. - Consularis - Consulta - Consus - Contagium, Lat., med. Se Smittämne. - Contarini, veneziansk adelsslägt - Contat, Louise - Conte - Contenta - Conti, yngre gren af det bourbonska huset Condé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
namnet Constantina. Ännu i 12:te årh. var C. en
rik och blomstrande stad. Senare delade det Algers
öden. Den 13 Okt. 1837 eröfrades det af den franske
marskalken Valée.
Constitutio Gregorii X (decimi), den af påfven
Gregorius X vid kyrkomötet i Lyon 1274 stadgade
ordning för påfvevalet, hvilken ännu i hufvudsakliga
delar är gällande. Jfr Påfveval.
Constitlltionel, Le [lö kångstitysiånäl],
parisisk tidning, upprättad 1815. Den hette först,
under en mycket kort tid, "L’Indépendant".
Tidningen har alltid häfdat den liberala
bonapartismens idéer och bekämpat absolutismen samt
den gamla regimens styrelseprogram.
Constrictor, Lat., anat., "sammandragare", namn på
flere muskler. Se Svalget.
Consualia, Rom. mytol., ett slags fest. Se Consus.
Consuegra (Lat. Consabrum), stad i spanska prov.
Toledo (Nya Kastilien) vid Amarguilla. Omkr. 7,000
innev. Yllemanufakturer.
Consul, fornromersk öfverhetsperson. Se Konsul.
Consularis, Lat. (af consul), under den romerska
republikens tid benämning på en person som beklädt
konsulatet. Under kejsaretiden var det en hederstitel
för högre statsämbetsmän (krigsbefälhafvare,
provinsståthållare o. d.), hvilka, ehuru de ej
varit konsuler, tillätos att bära de konsulariska
insignierna.
Consulta, Ital. och Sp. (af Lat. consulere,
rådpläga), rådplägande församling. – Consulta di
stato, Ital., statsråd, rådsförsamling, domstol.
Consus, Rom. mytol., en gammal-italisk gudom,
till hvars ära de s. k. Consualia firades ända in i
kejsar Augusti tid. Dessa fester höllos två gånger
om året, d. 21 Aug. och d. 15 Dec., och för hvarje
gång uppgräfdes ur jorden gudens altar, något som
tyder på att man i honom dyrkade en af underjordens
makter.
Contagium, Lat., med. Se Smittämne.
Contarini, veneziansk adelsslägt, som under tiden 1041–1674
bland sina medlemmar räknade åtta doger och flere
andra utmärkta man. – 1) Andrea C., doge 1367–82,
bragte Venezias nära hundraåriga krig med Genua
("chioggia-kriget") till ett lyckligt slut, i det
han sjelf tog befälet öfver hären, tvang Chioggia
att gifva sig och sålunda förmådde Genua till fred. –
2) Gasparo C., diplomat, prelat och skriftställare,
f. 1483, d. 1542, var 1521 venezianskt sändebud
hos kejsar Karl V och bevistade s. å. riksdagen i
Worms. 1535 blef han kardinal och yrkade som sådan på
en allvarlig reform af den katolska kyrkan. 1541 sökte
han vid riksdagen i Regensburg, der han var påflig
legat, att verka för protestanternas återförening
med kyrkan, men utan framgång. C:s mest bekanta
arbete är De magistratibus et republica veneta
(1543). – 3) Simone C., diplomat, f. 1563, d. 1633,
var republikens sändebud hos flere italienska furstar
samt vid spanska, franska och påfliga hofven äfvensom
hos sultanen. Han var tillika en utmärkt latinsk
skald. – 4) Vincenzo C., italiensk arkeolog, f. 1577,
d. 1617, stod redan vid 25 års ålder i sådant rykte
för lärdom,
att magistraten i Padua särskildt för honom inrättade
en lärostol i grekisk och latinsk vältalighet. Denna
plats innehade han till 1614. Bland hans skrifter äro
de vigtigaste Variarum lectionum liber (1606), De
frumentaria romanorum largitione liber (1609) och De
militari romanorum stipendio commentarius (1609). – 5)
Ludovico C., diplomat, var 1629 venezianskt sändebud
i Frankrike, arbetade s. å. som fredsmäklare i
London för fred mellan England och Frankrike och
var verksam vid afslutandet af Westfaliska freden
(1648). Död 1653.
Contat [kångta], Louise, fransk skådespelerska,
f. 1760, d. 1813, lemnade teatern 1808 och gifte
sig då med en hr Parny. Hennes repertoar var mycket
omfattande, men framför allt gjorde hon lycka som
subrett i Molières och Beaumarchais’ pjeser. Hennes
salong var en samlingsplats för de förnämste
literatörerna i Paris.
Conte [kångt], Fr., poetisk berättelse, saga. I
den nordfranska poesien under 12:te och 13:de
årh. användes detta ord som namn på berättelser
af omvexlande, företrädesvis ur det alldagliga
lifvet hemtadt innehåll (jfr Fabliaux). Conten är
merendels skrifven på vers, stundom på både vers
och prosa, och är ämnad att reciteras, ej att
sjungas. Dess författare kallades conteour. Det
oftast använda versslaget var den fyrfotade
knittelversen. Jonglörerna, som under sina
vandringar hade tillfälle till rika studier öfver
lifvet, begagnade conten till ett slags "chronique
scandaleuse", hvari riddares äktenskapsbrott och
munkars öfverträdelser af celibatslagen voro de
mest omtyckta ämnena. Denna pikanta stil utbildades
i synnerhet af Jean de Boves, Gauvain och Rutebeuf
samt har trängt djupt in i den franska literaturen. De
andlige skrefvo s. k. Contes dévots, i hvilka jungfru
Maria, helgonen o. s. v. förhärligades.
Contenta, Lat. (som sing. brukad plur. af
contentum), hufvudinnehåll (t. ex. i ett bref).
Contentin [kångtanstäng], halfö på vestkusten af
Frankrike. Se Cotentin.
Conti, yngre gren af det bourbonska huset
Condé. Den tog sitt namn efter en nära Amiens
belägen liten stad. Dess egentlige stiftare var
Armand de Bourbon (se nedan). Titeln prins af G. bars
först af dennes farfars bror, andre sonen till Louis
I de Condé, François (f. 1558, d. 1614), hvilken
tog en framstående del i hugenott-krigen och afled
barnlös. Ätten utgick 1807. – 1) Louise Marguérite
de Lorraine, prinsessa af C., författarinna, f. 1574,
d. 1631, dotter till Henrik af Guise och Katarina af
Kleve, var gift först med den ofvannämnde François,
prins af C., och sedan, i hemlighet, med marskalk
Bassompierre. Hennes kärleksförbindelser och galanta
äfventyr omtalas mycket i samtida memoarer. Hon
författade Adventures de la cour de Perse (1629),
i hvilket arbete samtida (dock under främmande namn
uppträdande) personers kärleks- och krigsäfventyr
förtäljas. Hennes författareskap till L’histoire des
amours du grand Alcandre (d. v. s. Henrik IV; 1663)
är tvifvel underkastadt. – 2) Armand de Bourbon,
prins af C., yngre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
