Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chaerilus - Choi - Choirilos, tre grekiska författare. Se Chaerilus - Choiseul, ö i Salomons-arkipelagen - 1. Choiseul, Etienne Francois
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han åtföljde Alexander den store på tåget mot Persien
och lär hafva besjungit dennes bragder samt för hvarje
god vers blifvit belönad med ett guldmynt.
Choi, stad i Persiska prov. Aserbejdjan, vid floden
Kotur samt vid karavanvägen mellan Tebris och
Erzerum. Omkr. 20,000 innev. Det är en af Persiens
vackraste städer; dess gator äro genomskurna af
kanaler. Trakten är bördig.
Choirilos, tre grekiska författare. Se Choerilus.
Choiseul [sjåasöl], ö i Salomons-arkipelagen.
1. Choiseul [sjåasöl], Etienne François, grefve
de Stainville, hertig af Choiseul-Amboise,
fransk statsman, född d. 18 Juni 1719, tillhörde
en gammal fransk ätt, hvars medlemmar redan under
de förste kapetingerna voro mäktiga feodalherrar
i Champagne samt under 1500- och 1600-talen
beklädde vigtiga statsämbeten. Hans farfader
antog namnet Stainville efter sin svärfader, en
österrikisk grefve, hvars egendomar han ärfde,
och under detta namn trädde C. ut i lifvet. Han
uppfostrades i ett jesuitkollegium, ingick derefter
i hären och deltog i österrikiska arfföljdskriget
(1740–48). Vid Prags belägring 1741 blef han sårad,
fick 1743 öfverstefullmakt och utnämndes 1748 till
generallöjtnant. Efter krigets slut beträdde han
hofvägen, hvarjämte han genom sitt gifte med en rik
bankirdotter, Louise Crozat, fick tillfälle att föra
ett mera lysande lefnadssätt, än hans egen hårdt
medtagna förmögenhet skulle hafva tillåtit. Vid
hofvet intog han inom kort en bemärkt plats genom sin
qvicka frispråkighet och sitt, trots ett ingalunda
fördelaktigt yttre, vinnande sätt att vara. Snart
skaffade han sig en gynnarinna i den allsmäktiga
madame de Pompadour. 1753 afgick han som sändebud
till Rom, der hans medlande till jansenisternas
förmån ådrog honom ("ateisten") jesuiternas hat och
vållade honom en officiel tillrättavisning. 1757 blef
han ambassadör i Wien, men kallades 1758 att efter
abbé Bernis öfvertaga ledningen af utrikesärendena,
emedan han ej tvekade att göra sig till redskap för
Pompadours plan till en fortsatt förbindelse med
Österrike mot Preussen, ehuru Frankrike sedan 1755
var inveckladt i ett vidtutseende kolonialkrig med
England. Han afslöt med Österrike en för detta land
högst förmånlig traktat och blef för sin mjukhet
belönad med rättigheten att återtaga familjenamnet
Choiseul och hertigtiteln. Det ingångna förbundet
var en förnekelse af Frankrikes hela föregående
politik; kriget mot Preussen var folket förhatligt,
och dess upphofsman blef ytterst impopulär. För att
återvinna folkgunsten uppbjöd C. alla sina krafter
mot England – dock ej genom att möta dess härar i
kolonierna, som snart sagdt voro blottade på försvar,
utan genom försöket att gifva denna makt ett dråpslag
i Europa. Detta skulle ske genom landstigningar i
Skotland (20,000 man under Aiguillon) och England
(50,000 man under Soubise). För utförande af sin
"stora plan" sökte C. förmå Sverige, hvars utrikes
politik sköttes af A. J. v. Höpken, att på fransk
bekostnad och mot löfte om ön Tabago – som dock
befann sig i Englands våld – öfverföra 12,000 man
svenska
trupper till Skotland. Höpken framställde visserligen
sina betänkligheter mot denna plan, hvars realiserande
skulle hafva tillintetgjort Sveriges handel, men
bedrog C. en tid bortåt genom att låtsa beundran för
idén. När den "stora planen" 1759 skulle sättas i
verket, befans den outförbar. C. grep derefter till
ett annat medel för att betvinga England. Genom det
bourbonska familjefördraget 1761 indrog han
Spanien, Neapel och Parma i Frankrikes politiska
system. För att kunna kraftigare bedrifva kriget
lemnade han s. å. utrikesärendena åt sin frände
Choiseul-Praslin samt öfvertog sjelf marin- och
krigsminister-sysslorna. Trots hans beundransvärda
ansträngningar för flottans och härens stärkande
slöts kriget 1763 med tillintetgörelsen af Frankrikes
kolonialvälde i norra Amerika och Ostindien. Genom sin
diplomatiska skicklighet uträttade han likväl, att
vilkoren blefvo lindrigare, än man väntat. Medelst
Corsicas införlifvande med Frankrike (1768) måttade
C. ett hugg mot England, och han umgicks med den
sedermera af Napoleon I försökta planen att genom
Egyptens eröfring träffa hjertpunktcn af Englands
välde, Ostindien. Mera lycklig än i striden mot
England var C. i striden mot jesuiterna. Minnena från
Rom, tycke för tidens rationalism och Pompadours
personliga hat till nämnda orden gjorde honom till
jesuiternas motståndare. Han förmådde Ludvig XV att
bekräfta den parlamentsakt, som 1762 tillintetgjorde
deras makt i Frankrike, och 1764 förvisades ur landet
"alla förr s. k. jesuiter". Denna kraftåtgärd
gjorde C. mycket populär. Att stäfja Rysslands
makttillväxt var ett annat af målen för hans
politik. Han understödde den polska konfederationen
1768, eggade Turkiet till krig mot Ryssland och
sökte rycka Sverige ur dess beroende ställning till
detta land. Väl bekant med svagheten i frihetstidens
styrelsesätt, yrkade C., som 1766 återtog ledningen
af utrikesärendena, en revolution i Stockholm för
skapandet af en stark, efter engelskt mönster formad
konungamakt. Sina åsigter i detta afseende utvecklade
han bl. a. i den berömda memoar af 1766, i hvilken,
enligt Geijers ord, revolutionen af 1772 redan
ligger. C. blef mycket harmsen öfver den snöpliga
utgången af 1768 års revolutionsförsök och inbjöd
kronprinsen Gustaf till Paris för att öfverlägga
om bättre mått och steg för framtiden. När Gustaf
kom till Paris, var C. störtad. Efter Pompadours död
(1764) hade hans inflytande småningom aftagit. Hans
umgänge med encyklopedisterna gaf honom ett visst
mått af frisinthet och gjorde honom misstänkt för
ett ännu större. Hans fiender (Aiguillon, Maupeou
m. fl. och framför alla den uppstigande solen
madaine Du Barry, hvilken C. hardnackadt vägrat sin
hyllning) begagnade sig deraf. De intalade konungen,
att parlamenten i sin uppstudsighet hade ett godt
handtag af ministern, och framställde dennes hemliga
underhandlingar med Spanien 1770 (om ett nytt
uppträdande mot England till koloniernas återvinnande)
som ett egenmäktigt och riksvådligt tilltag. Ett
handbref från Ludvig XV julaftonen 1770 underrättade
C. om att hans tjenster vållade monarken missnöje
och att han hade att inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
