Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Charente - Charenton le Pont - Chares - Chares - Charette de la Contrie - Charge - Charge d'affaires - Charibert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kusterna, som äro låga och mot hafvet skyddade af
vallar, finnas stora saltträsk, som lemna ett utmärkt
salt, men som på många ställen förvandlats till
fruktbart åkerland. Den största floden är Charente;
vid södra gränsen flyter Gironde, vid den norra
Sèvre-Niortaise. En tämligen liflig industri idkas, i
synnerhet i bränvin och likörer samt ylle-, bomulls-,
glas- och lervaror. Handeln främjas genom segelbara
floder och kanaler samt goda hamnar, bl. a. Rochefort
och La Rochelle. Bränvin och salt äro de förnämsta
utförselartiklarna. Departementet indelas i 6
arrondissement och har till hufvudstad La Rochelle.
Charenton le Pont [sjarangtång lö pång], köping
i franska depart. Seine (Isle de France), nära
Paris, vid Marne. Omkr. 7,000 innev. Hospital för
sinnessjuka. Liflig industri.
Chares, grekisk bildhuggare från Lindos, var
Lysippos’ lärjunge och lefde i början af 3:dje
årh. f. Kr. Han stod i spetsen för den rhodiska
skolan och göt i brons en kolossal Apollostaty för
ön Rhodos. Denna staty, "kolossen på Rhodos", som
uppställdes omkr. 291 f. Kr. och förstördes af en
jordbäfning 66 (eller 56) år derefter, räknades som
ett af verldens sju underverk.
Chares, Theochares’ son, atheniensisk fältherre i 4:de
årh. f. Kr. Hans uppförande i bundsförvandtkriget
(357–354), der han dock ådagalade mycken djerfhet,
ådrog honom skarpt tadel från hans medbefälhafvares,
Iphikrates’ och Timotheos’, sida. Under detta krig
öfvergick han (355) med sin här, för att få medel
till soldaternas aflöning, oförmodadt till den
upproriske persiske satrapen Artabazus och hjelpte
honom till segrar mot Artaxerxes III. Året derpå
hemkallades han af athenarna, som i början gillat
hans handlingssätt, men sedermera skrämdes af den
persiske konungens hot. På sin militära duglighet
gaf C. vackra prof under de tracisk-hellespontiska
striderna (353–352) mot macedonierna. I de derpå
följande fejderna gynnades han mindre af lyckan. Vid
Chaeronea anförde han, jämte Lysikles, den grekiska
hären, och antagligen stupade han i detta slag,
338. Han var en ärelysten man, sällade sig till
demagogerna, var icke granlaga i sättet att förvärfva
penningar och bortslösade sådana, i likhet med flere
bland sina utmärkta samtida i Athen, på yppighet
och utsväfningar.
Charette de la Contrie [sjarät dö la kångtri],
François Athanase, anförare i Vendée-kriget, föddes
1763 i Bretagne, tjenade 1779–90 i franska flottan
och emigrerade derefter till Koblenz. Spelskulder
drefvo honom dock tillbaka till Frankrike, der han
blef chef för nationalgardet i Bretagne. Motsträvigt
åtog han sig vid den antirepublikanska insurrektionens
utbrott befälet i nedre Poitou. I början hade han
idel motgångar; men sedermera lyckades han göra sig
till herre öfver nedre Vendée och kämpade i förening
med Cathelineau och Elbée mot republikanerna. Efter
Bonchamps’ seger öfver Kleber skilde han sig från
hufvudarmén och slogs på egen hand i nedre Vendée med
mycken vildhet, men utan framgång i större företag,
emedan hänförelsen hos folket svalnat. Hans nya
förbindelse med
hufvudstyrkan af upprorshären under Stofflet blef
resultatlös till följd af afundsjukan mellan
befälhafvarna. Efter Veridée-härens nästan
fullständiga upplösning förband sig C. 1795 att
nedlägga vapen äfvensom att medverka till Stofflets
betvingande; men snart grep han åter till svärdet,
emedan han fann sig förolämpad af Hoche. Vendéerna
hade emellertid tröttnat vid striden, C. kunde
ingenting uträtta genom sina djerfva företag, och
han vardt till slut nästan alldeles öfvergifven af
sina skaror. Han blef af Hoche instängd i skogen
vid Chabotière, der man fann honom sårad liggande på
marken, hvarefter han fördes till Nantes och sköts,
d. 29 Mars 1796.
Charge [sjarsch], Fr. (af Med. Lat. carricare, belasta,
af carrus, vagn), last, laddning, belastning; syssla,
ämbete. – Inom målarekonsten och diktkonsten betecknar
charge det öfverdrifna, öfverlastade, smaklöst
uppdrifna (jfr Karrikatur). – I militärspråket
användes detta ord för att beteckna allt, som hör
till ett eldvapens laddning och affyrning. "Liflig
charge" är detsamma som liflig eldgifning. – Chargera,
belastar öfverdrifva. I imperativen nyttjades det
i svenska armén ända till år 1877 som kommandoord
vid artilleriet, men är nu ersatt med kommandoordet
"eld!". W. G. B.
Chargé d’affaires [sjarsjé daffär], diplomat, som, i
en ambassadörs eller envoyés frånvaro eller när sådana
ämbetsmän saknas, bevakar sitt lands intressen vid en
främmande makts hof eller hos dess regering. Charge
d’affaires’n är den till rangen lägste af de
diplomatiske agenterna. Han är icke, såsom de öfrige,
ackrediterad hos ett främmande lands öfverhufvud,
utan hos dess utrikesminister. Det oaktadt blir
han vanligen föreställd för statens öfverhufvud
och räknas som medlem af diplomatiska kåren. En
charge d’affaires är emellertid fullt kompetent att
handlägga hvad slags internationella frågor som
hälst samt att afsluta och underteckna traktater
o. d. Han är oftast tillika generalkonsul. Som inga
representationsskyldigheter åligga honom, faller
det sig billigare för staten att skicka en chargé
d’affaires än en diplomat af högre rang. Vid svenska
riksdagen har ock flere gånger föreslagits att låta
Sverige representeras endast af chargés d’affaires
eller konsuler. F. n. (1878) har Sverige-Norge blott
en enda chargé d’affaires i aktiv tjenst (i Athen).
J. Th. W.
Charibert (Haribert, Herbert), frankisk konung,
delade efter sin faders, Klotar I:s, död (561) dennes
rike med sina tre bröder och fick på sin lott en stor
del af Neustrien jämte besittningar i Aquitanien och
Provence. Paris var hans hufvudstad. C. försköt sin
gemål Ingoberga och äktade en af hennes tjenarinnor,
Merofledar derefter en herdedotter, Teodegild,
och slutligen Merofledas syster Markovefa. Emedan
sistnämnda äktenskap var ingånget inom ett bland de
af kyrkan förbjudna leden, blefvo både konungen och
hans gemål bannlysta af ärkebiskop Germanus af Paris,
och då Markovefa kort derpå dog, ansågs denna händelse
som ett Guds straff. Redan förut hade konungen genom
en lagstridig biskopsutnämning råkat i strid med
ärkebiskopen af Bordeaux, men då lyckats genomdrifva
sin vilja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
