Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cavour, Camillo Benso di
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stad. 1826 tog han officers-examen med vackra betyg,
synnerligast i de matematiska ämnena, och utnämndes
s. å. till fortifikationslöjtnant. Emellertid fann
han snart, att de liberala åsigter han omfattade
voro oförenliga med hans militära ställning,
hvarför han 1831 tog afsked ur krigstjensten. Redan
nu beslöt han att göra Italiens befrielse till sin
lefnadsuppgift. I afvaktan på rätta tidpunkten för
det stora verket egnade han sig med ifver åt skötseln
af sin familjs stora egendomar, utbildade sig snart
till en utmärkt landtbrukare och satte sig jämväl
i spetsen för åtskilliga allmännyttiga företag. Så
anordnade han ångbåtslinier på Lago Maggiore, byggde
ångqvarnar, uppförde kemiska fabriker, understödde
jernvägsanläggningar samt deltog i grundläggandet
af Turins bank och landthushållningssällskapet i
samma stad. För att öka sin ekonomiska och politiska
erfarenhet företog han på 1830- och 40-talen
flere utländska resor (i Schweiz, Frankrike och
England). Till följd af reformrörelsen i Kyrkostaten
och Toscana 1846 – en rörelse, som bådade en ny
tid för Italien – uppsatte C. 1847 tillsammans med
några vänner tidningen "Risorgimento", som verkade
för det moderat liberala partiets åsigter och i
hvilken han skref uppsatser rörande ekonomi och den
yttre politiken.
Med 1848 års revolutionsstormar började C:s egentliga
politiska bana. I spetsen för en delegation af
Turin-pressen anhöll han s. å. hos konung Karl
Albert om en konstitutionel författning, hvilken
konungen, ansatt äfven från andra håll, slutligen
beviljade. Invald i det nya parlamentet s. å.,
bekämpade C. den revolutionära hetsigheten och
uppträdde beslutsamt mot krigspartiet. Men då Milano
och Venezia reste sig, lät han sin tvekan fara och
yrkade, att Sardinien skulle sätta sig i spetsen for
den nationella oafhängighetsstriden. Nederlagen vid
Custozza (1848) och Novara (1849) öfvertygade honom
emellertid om omöjligheten att fortsätta kampen,
hvarför han energiskt yrkade på fred. Efter krigets
slut understödde han det moderat liberala kabinettet
Azeglio, i hvilket han 1850 ingick som handels- och
åkerbruksminister. Sedan han kort derefter äfven
öfvertagit såväl marin- som finansportföljerna,
var han i sjelfva verket den ledande viljan i
kabinettet. Under det han genomdref åtskilliga
vigtiga lagar, genom hvilka arbetet och egendomen
befriades från oskäliga bördor, afslöt han med flere
utländska makter handels- och sjöfartsfördrag, som
afsågo på en gång att upphäfva Sardiniens politiska
isolering, att gifva ny spänstighet åt landets handel
och industri samt att tillämpa handelsfrihetens
grundsatser. För att stärka regeringen mot
den reaktion, som efter statskuppen i Frankrike
1851 gjorde sig gällande i sardinska parlamentet,
åvägabragte C. en sammanslutning mellan venstra och
högra centern. Men som denna åtgärd vållade tvedrägt
inom ministèren, tog han afsked, 1852. Dock trädde
han redan samma år i spetsen för ett nytt kabinett,
i hvilket han jämte presidentskapet öfvertog finans-
samt handels- och åkerbruks-portföljerna. Från denna
tid till 1855 egnade han sin verksamhet hufvudsakligen
åt striderna med påfvemakten. Han insåg, att den
romerska kurians anspråk voro alldeles oförenliga med
det moderna samhällets rättigheter och att den enda
riktiga lösningen af tvistefrågan var, att staten
skulle medgifva kyrkan fullkomlig frihet på det
andliga området, under det den förbehöll sig sjelf
samma frihet på det verldsliga. I enlighet med denna
politik, som han uttryckte i orden "fri kyrka i fri
stat", genomdref han försäljningen af kyrkogodsen,
fråntog de religiösa korporationerna deras monopol
på undervisningen och upphäfde en mängd kloster.
Under det C. genomförde dessa reformer, verkade
han kanske ifrigare än någonsin för Italiens enhet
och oafhängighet. Af politiska skäl förmådde han
1854 konungen och parlamentet att sluta sig till
vestmakternas förbund och deltaga i Krim-kriget. På
fredskongressen i Paris 1856 representerade han sitt
fädernesland och utvecklade dervid en politisk takt
och skicklighet, som förskaffade honom anseende
såsom en af Europas kunnigaste och mest förfarne
statsmän. Trots det österrikiska ombudets protester
genomdref han, att "den italienska frågan" gjordes
till föremål för kongressens öfverläggningar. Sedan
han inför den nämnda församlingen gifvit en gripande
skildring af missförhållandena i Italien och visat
behofvet af en grundlig reform, betonade han i
en energisk adress till kabinetten i London och
Paris s. å. nödvändigheten af Italiens omdaning. Nu
först visade sig klart och tydligt hvilken djupt
betydelsefull och fint beräknad politik C. följde,
när han under Krim-kriget lät sitt fädernesland
göra gemensam sak med vestmakterna. Den sardinska
hären hade fått tillfälle att ådagalägga sin
krigsduglighet. Italien hade af "det samlade Europa"
blifvit omordadt, icke som ett geografiskt begrepp,
utan som en nationalitet, och alla upplysta
italienare insågo nu, att en verklig statsman –
icke en känslofull svärmare eller en ursinnig
fanatiker – hade landets öde i sina händer. Under det
vestmakterna i Rom och Neapel gjorde föreställningar
mot det dittills rådande systemet, framställde C. i
diplomatiska noter (efter kongressen i Paris hade han
öfvertagit äfven utrikesportföljen) Österrike såsom
orsaken till halföns alla olyckor. Den diplomatiska
brytning, som år 1857 inträdde mellan Österrike
och Italien, hade C. med afsigt framkallat för att
bereda Europa på möjligheten af ett krig mellan de
båda motståndarna. Till och med Orsinis attentat
1858 mot Napoleon III förstod han att vända till
förmån för sin sak, derigenom att han visade den
franske makthafvaren, att de politiska förhållandena
uti Italien måste framkalla sådana gerningar. En
annan yttring af hans kloka politik var aftalet
med Ryssland (1857) att Villafrancas hamn skulle
upplåtas till rysk flottstation. Under det han vidtog
dessa åtgärder, hade han oaflåtligt att kämpa mot det
klerikala partiet, som vid de nya riksdagsmannavalen
1857 åter börjat göra sig gällande. Hufvudsakligen för
att möta detta partis anfall lät han s. å. utnämna
sig till inrikesminister.
Sedan han 1858 i Plombières träffat aftal med kejsar
Napoleon om en fransk-sardinsk allians
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
