Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Canova, Antonio - Canrobert, François Certain de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rykte, som snart skulle blifva europeiskt. Också voro
hans första mera betydande arbeten från denna tid:
Daedalus och Icarus (1782), Theseus, som besegrar
centauren (1783, utförd i marmor 1805–19, nu i Wien)
och Klemens XIV:s grafvård (i Apostelkyrkan i Rom),
genom en sann plastisk anordning och måttfullhet
egnade, att väcka de största förhoppningar om
återupplifvandet af en renare stil. Derefter
följde en mängd arbeten af olika innehåll och värde:
Amor och Psyche (en liggande och en stående grupp,
båda i Louvren), Klemens XIII:s grafvård (1792, i
Peterskyrkan), Venus och Adonis, Psyche (München),
Hebe (Berlin), Magdalena, åtskilliga reliefer,
den kolossala gruppen Herkules, som slungar Lichas
mot en klippa, de båda knytnäfskämparna Kreugas och
Damoxenes, ärkehertiginnan Kristinas af Österrike
grafvård (1796–1805, i Augustin-kyrkan i Wien)
m. fl. 1798–99 gjorde C. en resa genom Tyskland. Efter
hemkomsten vistades han någon tid på det venezianska
området, sysselsatt med målning, bl. a. af en
altatafla för kyrkan i sin födelseby. Derpå återvände han
till Rom och utförde sin Perseus med Medusahufvudet,
som, fastän den är en tämligen svag efterbildning
af Apollo di Belvedere, mer än något föregående
verk bidrog till hans ryktbarhet. 1802 kallades han
af Napoleon till Paris, af hvars konstakademi han
blef medlem och der han utförde Napoleon I:s staty
och Napoleons moders sittande staty, efterlikning
af Agrippinas staty på Kapitolum (båda numera i
England). 1815 gjorde C. åter ett besök i Paris,
nämligen såsom påfligt sändebud för att återfordra
de konstverk, som hade blifvit bortförda från Rom,
reste derefter till London och återkom 1816 till
Rom, der Pius VII gjorde honom till markis af Ischia
och lät inskrifva hans namn i "den gyllene boken"
på Capitolium. Den betydande förmögenhet han samlat
nyttjade han dels till ett frikostigt understödjande
af fattiga konstnärer, dels till uppförande af ett
storartadt rundtempel i Possagno. Denna kyrka, i
hvilken hans jordiska qvarlefvor sedermera begrofvos,
prydde han derjämte med några af sina sista arbeten,
såsom kolossalstatyn af Religionen. Han afled d. 13
Okt. 1822 i Venezia, der han tillbragt sin sista tid
tillsammans med sin broder, hellenisten abbé Canova. I
kyrkan dei Frari derstädes restes 1827 öfver honom ett
präktigt marmormonument, till hvilket medlen insamlats
från hela Europa och som utfördes af några bland hans
lärjungar efter den ritning C. sjelf gjort för ett
Tizian-monument. 1833 aftäcktes i det kapitolinska
biblioteket en annan minnesvård, som Leo XII hade
låtit uppställa.
Utom de ofvan uppräknade arbetena af C. må här nämnas:
åtskilliga grafvårdar (Alfieris, i Florens m. fl.),
bildstoder (Washingtons m. fl.) och porträttbyster
(Nelsons m. fl.), en mängd Venusframställningar
(bl. a. Venus, som stiger ur badet, och en liggande
Venus victrix, med porträtthufvud af Pauline
Borghese, Napoleons syster) samt Mars och Venus, De
tre gracerna, Danserskor, Polyhymnia, Terpsichore,
Freden, Endymion, Paris (München), Hektor och Ajax.
Hela antalet af hans skulpturer uppgifves vara 176.
Med orätt brukar C. nämnas såsom den förste hvilken åt
bildhuggarekonsten, efter hennes långvariga förirring,
anvisade en bättre och riktigare väg; ty före honom
hade såväl Houdon som Sergel, hvardera på sitt sätt,
inlagt kraftiga protester mot barockens onatur. Men
den sistnämnde hade nödgats att i förtid lemna
Rom, året innan C. anlände dit, och då han åter
gjorde ett besök der, 1783–84, hade C:s namn trängt
främlingens i bakgrunden. Ovisst är, om C: rönte
något direkt inflytande från den svenske mästaren;
olikheten i uppfattning och formbildning i åtskilliga
af deras verk, t. ex. framställningen af fabeln
om Amor och Psyche, synes icke tala derför. C. var
en stor och sjelfständig konstnärsande, äfven han,
och skall alltid nämnas som den inflytelserikaste
af dessa två, hvilka genom sin anslutning till
naturen och antiken inblåste nytt lif i den
svårt angripna skulpturen. Han förmådde likväl
icke fullständigt frigöra sig från barockens
manierism, och särskildt i hans reliefer qvarstår
den föregående tidens pittoreska anordning. Bäst
lyckas han i ungdomliga qvinnogestalter, men äfven
dessa sakna den naiveté och kyskhet, som tillhöra
antikens bättre skapelser. Höra hans ofvannämnda
Hebe och Psyche till den moderna plastikens mest
tilltalande framställningar af qvinligt behag, så
visa åtskilliga andra af hans qvinnofigurer, i de
spädaste och läckraste former, än sinlig kärlekslust
och raffineradt koketteri, än sentimental klemighet
– hvilka lyten för öfrigt kännetecknade den tid,
på hvilken han lefde. (Den s. k. Mediceiska
Venus tyckes hafva varit hans ideal.) Flere af
hans manliga idealgestalter verka tilltalande; men
kräfver uppgiften en passionerad rörelse (t. ex. i
Kreugas och Dainoxenes, Herkules och Lichas), slår han
öfver i brutalt uttryck, öfverdrifven muskulatur och
teatralisk affektation. Hans monumentala grafvårdar
äro ypperliga och stå vida öfver hvad den föregående
tiden skapade på detta område. – Bland C:s biografer
må nämnas Cicognara (1823) och Missirini (1824). Jfr
äfven Quatremère de Quincy: "Canova et ses ouvrages"
(1834). R-n.
Canrobert [ka’ngråbär], François Certain de, fransk
marskalk, f. 1809 i departementet Lot (Guyenne), blef
1828 underlöjtnant, deltog som kapten i stormningen
af Konstantine (1837), tjenstgjorde sedan i Frankrike
och kommenderades 1841 åter till Alger, der han deltog
i en mängd äfventyrliga expeditioner. 1847 blef han
öfverste för tredje zouavregementet. 1850 beordrades
han såsom brigadgeneral till Paris, der han blef
presidenten Louis Napoleons adjutant. Vid statskuppen
1851 var han ett kraftigt verktyg till undertryckande
af resningen, och sedermera fick han uppdrag att
göra en rundresa i provinserna för att undersöka den
politiska stämningen. 1853 blef han divisionsgeneral,
och vid krigsutbrottet 1854 skickades han till Krim
som befälhafvare för första divisionen. Efter S:t
Arnauds död (s. å.) blef han öfverbefälhafvare öfver
franska armén på Krim och var såsom sådan anförare
i slagen vid Inkerman, Balaklava och Eupatoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
