Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byron, George Noel Gordon, lord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med skalden Shelley och hans familj. Under
denna tid skref han tredje sången af "Childe
Harold" och den gripande poetiska berättelsen
The prisoner of Chillon. Bern-alpernas
ödslighet ingaf honom ämnet till den dramatiska
dikten Manfred (fullbordad i Venezia 1817), hvars
hjelte är en engelsk Faust, som väl mäktar trotsa
de demoner han frammanar, men ej undertrycka
verldsdissonansens genljud i sin själ. Efter
att på hösten 1816 hafva ankommit till
Venezia hängaf sig B., i denna halforientaliska stad,
åt ett lif af utsväfningar, som likväl ej afbröto
hans skaldeverksamhet. Till denna tid höra
fjerde sången af "Childe Harold" (1817),
hvilken dikt under sin fortsättning blef mer och
mer tankerik, Beppo (s. å.), en munter bild af
lifvet i Venezia, skrifven i ottave rime liksom
"Don Juan", till hvilken den i afseende på
såväl innehåll som form utgör ett slags förebild,
Ode on Venice (1817), Mazeppa (1818), och de
fyra första sångerna af Don Juan (1818–23).
Detta moderna epos, denna politiska
tendensdikt, som mottogs med afsky af det engelska
pryderiet, utgör brännpunkten för B:s hela
väsende med dess "verldsmärta" och lifslust, dess
tvifvel och glödande hänförelse för sanningen,
dess menniskoförakt och menniskokärlek. Med
qvickhetens och satirens alla vapen angripas
der lifvets högsta och bästa känslor:
gudsfruktan, patriotism, mod, ära, kärlek; men samma
vapen använder B. äfven till blodiga anfall
mot skrymteriet och lögnen i politik, religion
och poesi. Midt i sin nihilism uppträder han
som en entusiastisk apostel för "frihet,
jämlikhet och broderskap"; trots sin öfvermättnad
häfdar han med hänförelse naturens rätt mot
en stel, själsdödande konventionalism. Äfven
i hans bittraste anfall ligger något känsligt och
rörande, som bevisar hans sympati för den
mensklighet han tror sig förakta. Det hela
bildar med sina många komiska intermezzon, sin
rika humor, sin yppiga färgprakt, sina härliga
skildringar, sin lätta, lekande form (han kallade
sig sjelf "rimmens Napoleon") ett af vårt
århundrades allra förnämsta skaldeverk. 1819
gjorde B. i Venezia bekantskap med den sköna
grefvinnan Teresa Guiccioli, och mellan dem
uppstod en kärlek, som 1820 förmådde honom
att slå sig ned i Ravenna, der grefvinnan var
bosatt. Under hennes inflytande stegrades hans
poetiska alstringskraft till en otrolig höjd: på
mindre än två år skref han The prophecy of
Dante (1820), en storartad dikt, i hvilken han
gaf uttryck åt sin sympati för Italien, dramerna
Marino Falieri (s. å.), The two Foscari (1821),
Sardanapalus (s. å.) och Cain (s. å.), hvilken
innehåller episoder, som höra till de djerfvaste
diktkonsten frambragt, och i England mottogs
med högkyrkliga anatemer, The vision of
judgment (s. å.), det nittonde århundradets
kraftigaste satir, flere sånger af "Don Juan" m. m.
För sin delaktighet i carbonaris sträfvanden
trakasserad af de österrikiska myndigheterna i
Ravenna, begaf sig B. s. å. till Pisa, der
grefvinnan Guiccioli, som nu blifvit skild från sin
man, hade bosatt sig. Tillsammans med
journalisten Leigh Hunt uppsatte han (1822) i nämnda
stad tidskriften "The liberal", af hvilken dock
endast fyra nummer utkommo. Under sin
vistelse der författade han äfven dramerna Werner
(1821–22), The deformed transformed (s. å.) och
några sånger af "Don Juan". B:s sista
uppehållsort i Italien var Genua, der han skref The
age of bronze (1823) samt The island (s. å.),
hvilken afspeglar en mildare stämning än någon
af hans öfriga dikter – tydligen ett inflytande
af grefvinnan Guiccioli, hvars bild han
återgifvit som Myrrha i "Sardanapalus".
B., som alltid hyst ett varmt intresse för
undertryckta folk, beslöt i början af 1823 att
aktivt deltaga i grekernas frihetskrig. Efter att
hafva försett sig med ett ansenligt belopp i
kontanter och vexlar (han hade blifvit rik genom
att 1817 försälja sitt gods Newstead abbey)
seglade han i slutet af Juni s. å. från Livorno,
med Grekland till bestämmelseort. Sedan han
under några månaders vistelse på Kefalonia sökt
göra sig underrättad om den förvirrade
ställningen i landet, begaf han sig i början af 1824
till det hårdt ansatta Missolonghi, der han
mottogs som Greklands räddare. Omedelbart efter
sin ankomst lät han värfva sig en lifvakt af
500 sulioter och erbjöd sig att leda den
tillämnade belägringen af Lepanto, hvilken
fästning ännu innehades af turkarna. I afvaktan
på detta företag sysselsatte han sig ifrigt med
politiska angelägenheter och utvecklade dervid
ett icke obetydligt praktiskt förstånd. Framför
allt spelade han med framgång rolen af
med lare mellan de oenige grekiske höfdirigarna,
liksom han ifrigt verkade för en menskligare
behandling af krigsfångarna. Den grekiska
regeringen erkände hans förtjenster genom att
erbjuda honom att blifva generalståthållare öfver
hela det befriade Grekland, med undantag af
Morea och öarna – ett anbud, som han dock
tills vidare afböjde. (Det påstås äfven, att flere
grekiska höfdingar erbjudit honom
konungakronan.) Emellertid skulle B. icke komma att
draga svärdet för den grekiska frihetssaken.
Den 19 April 1824 gjorde en hjernfeber slut
på hans lif. Hans död uppfattades som en
nationalolycka i hela Grekland, hvars regering
påbjöd allmän landssorg under tjugoen dagar.
B:s stoft fördes till England. Vederbörande
kyrkliga myndigheter vägrade det en plats i
Westminster abbey, Englands panteon; det
nedsattes derför i den byronska familjegrafven i
Huchnall Torkard, invid Newstead abbey.
Till sitt skaldegry var B. väsentligen lyriker,
men han var en mästare äfven i den poetiska
berättelsen, som medgifver ett starkt lyriskt drag
och lemnar skaldens egendomlighet tillfälle att
yttra sig. Mindre framstående är han som
dramatiker. Hans sorgespel glänsa visserligen af
poetisk fägring, men äro allt för rikt
utsmyckade med beskrifningar, deklamationer och
betraktelser, hvarjämte de lida af enformighet i
fråga om karaktererna. Hans stil är praktfull
och bländande; i beskrifningen intager han ett
af de främsta rummen inom den europeiska
diktningen. – Den opposition, som efter franska
revolutionens undertryckande uppstod hos de
europeiska folken, fick sitt mäktigaste uttryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
