Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bulgarer - Bulgarien, halfsuveränt, till Turkiet skattskyldigt furstendöme på Balkan-halfön - Bulgarien, f. d. landskap i europeiska Turkiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närgränsande landen: omkr. år 100 f. Kr. inträngde en
del i Armenien och förlorade sig der; under
6:te årh. e. Kr. ströfvade en annan del mot
Bysantinska riket och eröfrade under det
följande seklet större delen af det forna Mesien.
(Se Bulgarien.) Dessa invandrade finska
bulgarer sammansmälte dock snart med landets
äldre och vida talrikare slaviska befolkning,
hvilken sedan ärfde namnet. Dessa bulgarer,
de slaviske, lefva nu spridda öfver den förra
turkiska provinsen Bulgarien samt Tracien,
Macedonien, Serbien och rumänska Besarabien (till
hvilket land de efter 1829 års rysk-turkiska
krig togo sin tillflykt från Bulgarien och der
de nu torde uppgå till omkr. 75,000 menniskor.
Jfr Bolgrad.) Antalet af samtliga de i dessa
land befintlige bulgarerna torde kunna beräknas
till omkr. 4 mill. (Jfr Belgrad, Bulgar,
Bulgarien, Stor-Bulgarien och
Östromerska riket.) E. G. P.
Bulgarien. 1) Halfsuveränt, till Turkiet
skattskyldigt furstendöme på Balkan-halfön. Det
omfattar f. d. landskapet Bulgarien och större
delen af Rumilien. Gränserna äro ännu ej fullt
bestämda, utan endast antydda, genom fördraget i
San Stefano d. 3 Mars 1878. Enligt detta fördrag
skall gränsen i v. bildas ungefärligen af Timok,
Morava, Käradag-berget, Svarta Drina,
Ochrida-sjön och Grammos-berget; i s. af en linie, som
går från Kastoria-sjön österut öfver Vardars,
Strumas och Karasus mynningar till
Kavala-viken vid Egeiska hafvet och derefter gör en
slingring åt n. v. och n. ö., följande
Tsjeltepe-åsen, Rhodope-berget och Arda-floden till
staden Tsjirmen, hvarifrån den beskrifver en stor
båge åt s. kring Adrianopel till Luleh Burgas
och når Svarta hafvet vid Hakim Tabiassi; i ö.
af Svarta hafvet; i n. af Donau till Rassova
och en linie från denne stad till Mangalia vid
Svarta hafvet. Enligt denna gränsbestämning
skulle landet omfatta omkr. 166,500 qv.-kilom.
(3,000 qv.-mil). B. har i de stora floderna
Donau, Vardar, Karasu och Struma samt i
jernvägslinierna Rustsjuk–Varna,
Salonichi–Mitrovitza och Dedeagatsch–Filippopel beqväma
samfärdsmedel och står genom sina hamnar vid
Egeiska hafvet (Kavala) och Svarta hafvet
(Burgas, Varna) i sådana sjöfartsförbindelser med
utlandet, att det bör kunna draga till sig en
betydande del af den europeisk-asiatiska
handeln. Befolkningen på nyss nämnda område
torde kunna uppskattas till omkr. 5 mill. och
utgöres af en blandning af flere nationaliteter:
bulgarer, osmaner, greker, valaker m. fl.
Talrikast är den bulgariska nationaliteten, hvars
antal kan beräknas till nära hälften af det hela.
Styrelsen skall, enligt ofvan nämnda fördrag,
ligga i de kristnes händer; "fursten skall väljas
fritt af befolkningen (af en notablerförsamling)
och valet bekräftas af Porten med de
europeiska makternas samtycke". En inhemsk milis
skall bildas, men tills förhållandena i landet
blifvit fullt ordnade, skall en rysk
ockupationshär (ej öfver. 50,000 man) qvarstanna i B., högst
2 år. Donaufästningarna skola raseras. – 2)
F. d. landskap i europeiska Turkiet,
motsvarande förvaltningsområdet Tuna-ejaletet
(Donau-länet) och numera kärnlandet i furstendömet
B. Det sträcker sig i n. längs Donau från
Timoks inflöde, gränsar i v. till Serbien, i s. till
Balkan-bergen och i ö. till Svarta hafvet.
Ytinnehållet är 93,462 qv.-kilom. (1,684 qv.-mil).
Fysisk geografi. Landet är till en del
bergigt, till en annan och större del slätt. Slätten
– en af ett väldigt lager af mylla skyld
kalkstensplatå af flere hundra fots medelhöjd –
utbreder sig mellan Donau och Balkans
förgreningar. Här och der sönderskäras hennes yta
af vattendrag, som i djupa bäddar rinna från
Balkan ned till Donau och bland hvilka de
största äro Tsibritsa, Ogustul, Skitul, Iskra,
Vid, Osma, Jantra och Lom. I Svarta hafvet
utflyta endast Kamtsjyk och ett par andra
obetydliga strömmar. Blott få och små sjöar
finnas; de störste äro Balta, vid foten af Balkan,
och Russein (i Dobrudsja). Klimatet är
jämförelsevis hårdt och ombytligt; den om våren
yppiga vegetationen nästan brännes bort af den
starka sommarhettan; på senhösten (i Nov. och
Dec.) göra ymniga regn lervägarna nästan
ofarbara. Under den långvariga vintern ligger snön
ofta fotsdjupt. Äfven temperaturskilnaden mellan
dag och natt är betydlig. Slättens nordöstlige
del, mellan Donau och Svarta hafvet, är det
sumpiga eller steppartade Dobrudsja, i hvars
södre del den 31 kilom. (4,2 mil) långa
Trajani-vallen är belägen. (Enligt San-Stefano-freden
skall Dobrudsja, n. om linien
Rassova–Mangalia, afsöndras från B.) Bergstrakterna äro vilda
och klyftrika, med djupa dalgångar, bl. a. den
nära 60 kilom, (mer än 8 mil) långa
Sofia-dalen, vesterut. Bulgariens sydligaste del är
uppfylld af Balkanbergen, som gå i v. och ö.
och sluta i Kap Emineh. Den högste delen af
dem, Kodjabalkan, som är glest befolkad,
har toppar om 2,000 m. (6,736 f.) höjd och är
beklädd med väldig furuskog.
Befolkningen, näml. den manliga (ty den
turkiska styrelsen tager ej qvinnorna med i sina
folkmängdsuppgifter), utgjordes 1874 af 1,008,215
personer. Hela innevånare-antalet beräknas till
2,016,430, af hvilka 816,000 äro muhammedaner
och de öfrige till störste delen bekännare af den
grekisk-katolska läran. Hufvudmassan af
befolkningen bildas af bulgarerna, hvilka
bibehållit få spår af sitt finska ursprung (de
munart (se Bulgariska språket och
literaturen). De kristne bulgarerna utgöra ett eget
kyrkosamfund (exarkatet Bulgarien) under
egen patriark. Redan på 1860-talet började de
jaga bort det främmande grekiska presterskapet,
hvars snikenhet och godtycklighet retat dem, samt
arbeta för skilsmässa frän patriarken i
Konstantinopel; men först 1872 vann den bulgariska
kyrkans sjelfständighet padisjans bekräftelse.
Bland bulgarerna råder en viss välmåga, men
deras bostäder äro merendels ytterst enkla till
både byggnadsämne, stil och beqvämlighet.
Näst bulgarerna äro osmanerna de mest
betydande till antalet. I landet bo vidare tatarer
(i Dobrudsja, utvandrare från Krim efter
Krimkriget 1854–56, arbetsamma och välmående),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
