Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bremer, Fredrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verk "Das leben Jesu" och ett på svenska under
titeln "Strauss och evangelierna" utgifvet
sammandrag deraf riktade – trosbekännelse, som
hon kallar Morgonväkter, på hvilkens titelblad
hon för första gången offentligen utsätter sitt
författarinnenamn. En glödande värme
genomströmmar detta egendomliga lilla arbete, som
visar studier från nyare bibelkommentatorer,
Olshausen, Tholuck m. fl., och intryck från det
då för tiden herskande "spekulativa tänkat",
från Hegel och hans skolas högermän. Mot
Strauss, hegelska skolans vensterman, försvarar
hon verkligheten, mot ortodoxien begripligheten
af de kristna dogmerna. Sju år senare (1849)
drifver hon "hedendomens läror emot
kristendomen". Men teologen Martensen i Köpenhamn
uttalar några ord, i hvilka hon finner "frågans
rätta lösning, det nya lifvets uppgång", "det
väsentliga, det vitala". Sju år derefter (1856)
begynner hon sin redan nämnda resa i gamla
verlden för att vinna större klarhet i
religiösa ämnen. Hon vill på ort och ställe
studera schweizaren Vinets läror, hvilka hon anser
innebära "en organisk åsigt af Guds
uppenbarelse i historien och bibeln". Den 17 Aug.
1856 skrifver hon i Château d’Oex: "Jag söker
och jag frågar ännu. Dock ej mer alldeles så
som förr. Djupt i min själs innersta ser jag
sedan en tid ett ljus klarna". Ännu året derpå,
i Juni, söker hon "ett sista ord, en hufvudnyckel
till vissa tankens och lifvets innersta frågor,
innersta rum". Från Schweiz begifver hon sig
till Italien för att der genom studium af
katolicismen "bestämdare fatta protestantismens styrka
och svaghet". I Rom samtalar hon med
påfven i religionsfrågor och låter från d. 14 till
d. 18 April hålla sig instängd i klostret "Sacré
coeur" för att göras till föremål för
omvändelseförsök. Från Italien seglar hon till Palestina
för att der helt egna sig åt betraktandet af "den
objektive och den gudomlige", såsom hon
skrifver i ett af brefven till sin väninna Fredrika
Limnell (f. Forsberg). Julen 1865 utgifver
hon första afdelningen af en religiös skrift för
barn, Liten pilgrims resa. Hennes afsigt är
att i en följande afdelning "framlägga det
väsentliga och högsta af den kristna läran" på ett
äfven för barnasjälen fattligt sätt. För att
bereda sig dertill begynner hon åter att
studera Olshausens kommentar öfver Nya
testamentets skrifter äfvensom Neanders verk öfver
Jesu lif. Dessa studier och med dem äfven
fortsättningen på "Liten pilgrims resa" afbrytas af
döden. Det, som hon kallade "det väsentliga",
hann hon aldrig att framställa. Men under det
att hennes hufvud fåfängt anstränger sig att finna
en formel för "det nya lifvet", upplåter sig
detta för hennes hjerta, som icke nöjer sig med
mindre än fullkomlig harmoni, allas frälsning.
Hon tillbakavisar den "blinda ortodoxiens"
läror om en bokstafsinspiration och om det
menskliga förnuftets oförmåga att fatta religiösa ting.
Det gifves en "inre synnerv", genom hvilken
menniskan står i samband med Gud och ser de
eviga urbilderna af godhet och sanning, såsom
de lefva i honom och hans rike. Detta
centralorgan, "det förnuftiga samvetet", måste
utvecklas, och derför skola forskning och
religionsbekännelse vara oinskränkt fria. När Strauss
förmenar, att tron är det religiösa lifvets
uteslutande organ, att tro och vetande äro
fullkomligt skilda områden i menniskosjälen och att
den kristna trons kärna är alldeles oafhängig
af vetenskapliga undersökningar, utropar
Fredrika B. lågande: "Detta hänger icke i hop; tron
står alltid i samband med någon insigt i det
hon tror på; tro och vetande uppfatta på olika
sätt samma verklighet!" I ett bref till
Franzén skrifver hon: "Att allt klarare begripa
innehållet af sin tro, sitt lif, är den nuvarande
tidens tydligt uttalade behof." Huru djup är
icke här Fredrika B. emot Strauss! Ingen är
större motståndare till kyrkligt tvång än hon.
Intet samhälle, ingen kyrka, säger hon, må
tillmäta sig myndighet att stadga hvad som skall
gälla i alla tider för alla. I samvetet
uppenbarar sig Gud fortfarande för den enskilde.
Endast en absolut frikyrklighet är den allmänna
kyrkan, förenande alla i vördnaden för
samvetets makt. På en sådan kyrka hoppas
Fredrika B. för framtiden. Sitt slutord uttalar hon
i Yttersta domen, en drömsyn (1865 tryckt i
samlingen "Vitterhetsstycken af svenska
författare och författarinnor" samt 1875 och 1877 i
"Svenska familj-journalen"). I denna sköna,
profetiska syn ser hon alla varelser slutligen varda
saliga. Hon bryter der med den urgamla
skolastiska dogmen om friheten såsom valet mellan
godt och ondt samt uppfattar henne såsom
sjelfständig utveckling i det goda, hvarvid synd och
lidande äro pröfvande och luttrande
genomgångsskeden. Men dermed bröt hon i sjelfva verket,
om ock utan att teoretiskt inse detta, med hela
den gamla dogmatiken.
I det praktiska lifvet var Fredrika B., i full
öfverensstämmelse med sin karakter som
skriftställarinna, en outtröttlig, varmhjertad
menniskovän, så i det enskilda som i det offentliga. 1843
uppmanar hon Sveriges qvinnor att verka för
räddningshem åt vanvårdade barn. Kolera-året
1853 står hon som ordförande i spetsen för en
förening af fruntimmer, hvilken på ett
storartadt sätt understödjer föräldralösa barn och
nödställda familjer. 1855 bemödar hon sig
om brottslingars moraliska förbättring. Genom
att åt dem, som utstått fängelsestraff, skaffa
arbetsförtjenst söker hon att skydda de
vilseförda för återfall i nöd och last. Asylet för
ålderstigna fruntimmer i Stockholm, Tysta
skolan sammastädes m. fl. menniskovänliga och
allmännyttiga inrättningar och företag främjas af
henne. Ett synnerligen varmt intresse egnade
hon Seminarium för bildande af lärarinnor, till
hvilket hon skänkte Qvarnströms bild af
ungdomsgudinnan Idun samt en stor del af sin
boksamling. I hela sin praktiska verksamhet
sträfvade hon följdriktigt att hos sitt kön väcka håg
för bildning samt medvetande om qvinnans
moderliga och systerliga kall inom samhället. I
Sept. 1856 afbryter hon vistelsen i Schweiz och
skyndar till välgörenhetskongressen i Brüssel,
till hvilken hon aflåter en uppmaning om
förbättrad uppfostran åt de fattigare klassernas
qvinnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
