Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bref - Brefbäring, d. v. s. kringbärande till adressater af bref - Brefdufva. Se Dufva - Brefkarta, en förteckning, som från den ena postanstalten till den andra åtföljer sådana brefpostförsändelser, som enligt postförfattningarna böra specificeras - Brefkort, en af en postförvaltning å kartong utfärdad och med franko-stämpel försedd blankett - Breflåda. Man anser, att breflådorna leda sitt ursprung från Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreskrifter m. m., samt officiella skriftliga
handlingar, genom hvilka en värdighet, rättighet eller
förmån beviljas o. s. v.: fastebref,
skiljebref, mätarebref, mästerbref,
kungabref m. fl. (Mera oegentligt har man, på det
tekniska området, gifvit namnet bref åt
sammanvikna papper, innehållande instuckna
knappnålar, synålar e. d.) I inskränkt bemärkelse
menas med bref endast skriftliga meddelanden
från en person till en annan. Först skref man
sådana bref (t. ex. i Grekland och Rom i de
äldsta tiderna) på barkskifvor eller små trätaflor
(tabellae), och i en senare tid öfverdrog man
dessa taflor med vax och skref på detta. När
pergamentet kommit i bruk, sammanveko
romarna sina bref i form af små böcker och
belade knutarna på det snöre, som slogs omkring,
med vax eller sigill-lera. Författaren skref sitt
eget namn öfverst på brefvet och derefter
mottagarens, t. ex. Platon Sokratei (Platon till
Sokrates), Cicero Attico (Cicero till Atticus).
Stundom tillade romarna titlarna på såväl
afsändaren som mottagaren, t. ex. Cicero consul
M. Coelio aedili curuli (konsuln Cicero till
kuruliske edilen M. Coelius), eller
helsningsformlerna Salutem plurimam dicit (förkortadt S. P. D.,
"många helsningar"), Salutem dicit (förk. S. D.),
Salutem (förk. S., helsning). Romarna inledde
vanligen sina bref med formeln S. V. B. E. E. V.
(Si vales, bene est; ego valeo, Om du har helsan,
är det väl; jag mår bra) och afslöto dem med
Vale l. Salve (Lef väl! Var helsad!). Den nu
brukliga formen för öfver- och underskrift
började man använda först under de byzantinske
kejsarnas tid.
Bland utmärkta författare på brefliteraturens
område må nämnas romarna Cicero, Plinius och
Seneca; italienarna Annibale Caro, Dolce,
Bernardo Tasso, Gozzi, Algarotti, Metastasio och
Ugo Foscolo; fransmännen Pascal, fru de
Sévigné, Ninon de l’Enclos, Racine, J. J. Rousseau,
Montesquieu, P. L. Courier och Mérimé;
engelsmännen Swift, Pope, William Temple, signaturen
Junius, Addison, Locke, Bolingbroke,
Chesterfield, Shaftesbury, Richardson, Lady Montague,
Sterne och Gray; tyskarna Lessing,
Winckelmann, Klopstock, Wieland, Bürger, Kant,
Johannes v. Müller, Göthe, Schiller, K. J. Weber,
Richter, Matthison, Mebuhr, W. von Humboldt,
Börne, "Bettina"; svenskarna Brinkman,
Atterbom och Tegnér. B. F. O.
Vid postbehandling särskiljas följande slag af
bref: vanliga bref, sådana som, utan något
särskildt förbehåll från afsändarens sida och
utan ansvarsskyldighet för postverket, mot
fastställd afgift postbehandlas af minst tvänne
postanstalter; lokalbref, sådana som utdelas
genom samma postanstalt, å hvilken de inlemnats
eller till hvilken de upphemtats från breflåda
på postanstaltens område; lösbref, sådana
som äro afsedda att behandlas blott vid en enda
postanstalt och som, utan att vara upphemtade
från breflåda, lösa eller i lösväska med
landsvägspost fortskaffas mellan en postanstalt och
korrespondent; rekommenderade bref,
sådana, för hvilka postverket, i händelse de gå
förlorade, mot en särskild afgift ikläder sig en
ersättningsskyldighet af 50 kr. (innehållet i
dessa bref behöfver ej angifvas); assurerade
bref, sådana för hvilka postverket, mot
fastställd assuransafgift, förbinder sig att i
händelse de gå förlorade, lemna ersättning med
samma belopp, hvartill afsändaren värderat
dem, och slutligen expressbref, sådana
(vanliga bref, lokalbref eller rekommenderade bref),
som postverket låter, mot en särskild afgift
utöfver brefportot, medelst ilbud tillställa
adressaten. (På bref af sistnämnda slag skall
afsändaren påteckna ordet "express"). G. N. S.
Brefbäring, d. v. s. kringbärande till
adressater af bref, som befordrats med posten,
förekom redan i forntiden, men har först i nyare
tider utvecklats till en särskild institution. I
Sverige gjordes första försöket till
lokalbrefbefordring på 1830-talet af öfverstelöjtnanten
Montonie och kaptenen Rosenqvist af Åkershult,
hvilket försök dock misslyckades. Dess
införande i vårt land tillskrifves vanligen en
afskedad regementskommissarie, Emanuel Mallén,
hvilken d. 7 Maj 1838 började gå omkring i
hufvudstaden för att uppsamla de bref, som
skulle aflemnas till postkontoret, och hvilken
sedermera utvidgade sin verksamhet derhän, att
han både mottog och utdelade bref till personer
inom hufvudstaden. År 1842 hade Malléns post
nått en sådan utveckling, att den allmänt var
bekant under namnet "bref- och paketpost inom
Stockholms stad". Hans företag vann dock så
ringa uppmuntran, och han fick småningom så
många konkurrenter, att hans postgång tidtals
inställdes och i Sept. 1855 helt och hållet
upphörde. Postverket tog då sjelf
lokalbrefbefordringen om hand och inrättade d. 1 Juli s. å,
en s. k. lådbrefsexpedition, som efter hand
under namn af "brefbärare-expeditionen" utvecklat
sig till en institution, fullt värdig ett väl ordnadt
postväsende. I de allra fleste af Sveriges städer
finnas numera brefbärare anställda, och 1877
års riksdag biföll en kongl. proposition om
anordnandet af en "landtbrefbäring" efter danskt
mönster. G. N. S.
Brefdufva. Se Dufva.
Brefkarta, en förteckning, som från den ena
postanstalten till den andra åtföljer sådana
brefpostförsändelser, som enligt postförfattningarna
böra specificeras.
Brefkort, en af en postförvaltning å kartong
utfärdad och med franko-stämpel försedd
blankett, som befordras till lägre pris än vanligt
brefporto och är afsedd att innehålla kortare
meddelanden, som ej behöfva hemlighållas.
Framsidan är afsedd för emottagarens namn och
adress. Ett förslag om brefkorts användande
framställdes 1865 af den tyske
generalpostdirektören Stephan, men saken ansågs då outförbar.
Först 1869 omfattade den österrikiska
regeringen ett dylikt, af E. Herrmann i Wien
framstäldt, förslag, och nu äro brefkort införda i alla
kulturstaters postförvaltningar samt hafva
tillvunnit sig allmänt bifall. I Sverige började
sådana begagnas d. 1 Jan. 1872. G. N. S.
Breflåda. Man anser, att breflådorna leda sitt
ursprung från Frankrike. En i detta land 1644
utfärdad författning påbjöd, att bref inom Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
