Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Braun, August Emil - Braun, Vilhelm August Detlof von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1854), Die ruinen und museen Roms (1854).
Hans praktverk Antike marmorwerke (2
dekader, 1843) kunde af brist på uppmuntran ej
fortsättas.
Braun, Vilhelm August Detlof von,
militär, skald, föddes på Brängesås i Böne
pastorat och Elfsborgs län d. 8 Nov. 1813.
Efter att hafva idkat skolstudier i Borås,
Göteborg och Visby (der fadern, som var militär,
blifvit postmästare) intogs han 1828 som kadett
å Karlberg. 1834 anställdes han som fänrik vid
Vestgöta-Dals regemente, vid hvilket han 1839
blef löjtnant. 1846 tog han afsked ur
krigstjensten. Sedermera drefs han af en inre oro
från ort till ort, utan att någonstädes taga en
varaktigare bostad. Han lefde gerna på landet,
ensam och sysselsatt med sin
författareverksamhet; stundom uppehöll han sig i Stockholm
eller dess närmaste granskap. B. dog, efter
endast få dagars sjukdom, på sjukhuset i
Uddevalla d. 12 Sept. 1860. Öfver hans graf, på
Uddevalla kyrkogård, restes 1861 en genom
subskription åvägabragt grafvård. – I trängre
vänkretsar och mindre sällskap, der B. kände
sig hemmastadd, var han liflig, glädtig och
underhållande, i större sällskap deremot sluten och
fåordig.
Redan på Karlberg skref B. åtskilliga dikter för
en af några kadetter (Adlersparre, Ridderstad,
Unonius m. fl.) författad handskrifven tidning,
"Föreningen". Sina första poetiska alster
samlade han sedan i några skrifna häften, som han
kallade "Nässlor, kardborrar och tistlar, plockade
på sångens afväg". "Första lasset", "Andra
lasset" o. s. v. Af dessa dikter blefvo några
offentliggjorda i tidningar. Sedan B. blifvit
officer, fortfor han att dikta, till en början dock
mest för sitt "privata nöje". Från att uppträda
offentligt afhölls han länge, dels af en medfödd
blyghet, dels deraf att han ej ansåg sig hafva
fått den bildning, som höfves en författare.
"Bildning", säger han sjelf i ett bref från denna
tid "är ett conditio sine qua non för att lyckas
i hvilken genre som hälst", och han beklagar,
att han i ungdomen fått en otillräcklig boklig
underbyggnad. Under sina första officersår
skref han derför jämförelsevis litet; men han
studerade så mycket mer, och dermed fortsatte
han sedan under hela sin lefnad. 1837 utkom
ett häfte Dikter, I. Dessa muntra och lekande
skaldestycken blefvo genast mycket omtyckta
af allmänheten. Sedan följde B:s arbeten tätt
på hvarandra: Dikter II (1838), Nyare dikter
(1840) och Dikter IV (1841) samt elfva
poetiska kalendrar: Calle (1843), Carolina (1844),
Bror (1846), Knut (1847), Den namnlöse (1849),
Litet nytt till julen (1849), Herr Börje (1851),
Sju sofvare (1853), Farbror Mårten (1856), Z
(1858) och Borup (1860, utgifven efter skaldens
död). Dessa kalendrar innefatta såväl lyrisk poesi
som berättelser och några dramatiska utkast. På
novellistikens och reseskildringens områden
utgaf B. dessutom Berättelser och utkast (1847)
samt Berättelser, reseminnen m. m. (1850).
B:s dikter hafva i hans samlade arbeten blifvit
grupperade i "dikter af skämtsamt slag" och
"dikter af allvarsamt slag". De förra, till hvilka
störste delen af hans tidigare stycken höra, äro
utbrott af ett gladt och ystert lynne,
komisk-satiriska skildringar af tiden, sederna och
säll-skapslifvet. De utmärka sig för mycken styrka
och åskådlighet i framställningen, flere jämväl
för en spelande qvickhet. Än försvaras glädjens
berättigade plats såsom en makt i lifvet (t. ex.
i Poetisk trosbekännelse, hvilken står som
inledning till hans första diktsamling), än gycklas
godmodigt med de menskliga svagheterna
(Valsen, Fantasi på en ångbåt m. fl.), eller svänges
satirens gissel mot det förvända, usla och
hycklande (Ungherrarna nu för tiden, Renegaten,
Tanterna eller den hemliga domstolen), än
lemnäs små skämtsamma taflor ur lifvet med dess
förtretligheter och vedermödor, som i B:s tanke
bäst öfvervinnas genom ett gladt lynne
(Skjutspojken, Rekrytexercisen). Erkännas måste
emellertid, att B:s qvickhet ofta öfvergick till
grofkornighet eller rent af plumphet, hans frihet
till sjelfsvåld. Han behandlade stundom med
förkärlek frivola ämnen, och han gjorde det
icke sällan på ett sätt, som ej en gång kunde
åberopa qvickheten såsom ursäkt. Mycket af
detta torde dock hafva härrört af hans lynnes
böjelse för öfverdrifter, af en naturlig ysterhet
och uppsluppenhet, som afkastade alla band.
B. erkände sjelf ofta det klandervärda i dessa
sina oarter. För öfrigt torde åtskilliga af dessa
öfvergrepp hafva haft sin anledning i den
utprägladt oppositionella ställning, som B. intog
till den sjukligt sentimentala uppfattning,
hvilken vid hans uppträdande karakteriserade den
svenska skaldekonsten. Dertill kommer, att han,
oaktadt sitt stundom uppsluppna lynne och sin
komiska styrka, redan i ungdomen led af
svårmod; då han sökte att i sången skämta bort
sin tungsinthet, hände det, att tonerna slogo
öfver. Det dystra grunddraget i B:s karakter
började också med åren, efter lidna pröfningar
och gäckade förhoppningar, att allt mera göra
sig gällande äfven i hans skämtsamma stycken.
Dessa erhöllo emellertid derigenom ett djupare
innehåll, och många af hans senare dikter blefvo
sålunda verkligt humoristiska (Carolina, Besöket,
Sång pä 1:sta Maj 1846). Säkert är, att B.
till sitt inre var en i botten ädel, god och
renhjertad karakter (jfr t. ex. En syn). De fleste
af hans biografer hafva gjort honom den
rättvisan att erkänna detta, och man behöfver endast
läsa några af hans allvarliga stycken eller hans
enskilda bref för att känna sig öfvertygad derom.
För uppfattningen af B:s karakter äro äfven hans
erotiska stycken, hans sånger till Hilma, af stor
vigt; de äro genomandade af en lika poetisk
som varm och innerlig känsla, och många af
dem torde kunna räknas till det bästa, som
blifvit skrifvet i denna diktart (Båtfarten, Du
är mig kär m. fl).
1843 träffades B. af en sorg, som aldrig helt
och hållet utplånades ur hans hjerta. Redan
förut sjuk och nedböjd af smärtan öfver
förlusten af en ungdomsvän, erhöll han
underrättelsen att hans kusin fröken Ebba von Braun,
hvilken han älskat ända från sin ungdom och
som var den "Hilma" han besjöng i så många af
sina dikter, plötsligen blifvit bortryckt af döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
