Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borgare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egenskap af sjelfständiga samfund utvecklades sedan
allt mera genom närmare beröring med
Tyskland och under konungamaktens hägn. Från
de förste folkungaregenternas tid kan man spåra
begynnelserna till en egen administration, och
Bjärköarätten (se d. o.) lagfäste de på
åtskilliga håll gängse sedvänjorna. Men fullt
ordnade förhållanden inträdde först genom den
allmänne stadslagen (på 1350-talet). Med denne
lag framstod, vid sidan af rikets öfriga stånd,
ett borgarestånd. Sjelfva ordet borgare – ett
lån från tyskan – var dock ännu icke den
öfliga benämningen på stadsinnevånare (de hette
fortfarande byamän); det förekommer i
offentliga handlingar först i början af 1400-talet.
Endast köpmän och näringsidkare voro
borgare, endast de åtnjöto de staden medgifne
förmånerna, egen lagskipning, förvaltning och en
lagstiftningsrätt af i begynnelsen obestämdt
omfång o. s. v. Dessa rättigheter utöfvades dock
icke ensidigt af borgerskapet allena, utan under
uppsigt af och samverkan med en af konungen
tillsatt fogde; ej häller fingo borgarena i gemen,
på demokratiskt vis, draga stadens
angelägenheter under sitt omedelbara afgörande eller
öfverlemna dem åt af dem sjelfva valda
fullmäktige, utan ärendena sköttes af det genom
valsättet, kooptation, och valbarhetsgrunden,
bofasthet, aristokratiskt sammansatta rådet. I
vigtigare administrativa frågor egde byamännen,
samlade till byamot, sedermera kalladt
rådstuga, att gifva sin mening till känna. Men
detta demokratiska element blef, genom det
sväfvande i sin sammansättning och befogenhet, af
ringa betydelse, tills det ordnades af Gustaf II
Adolf, under hvars tid ett årligen ur och af
meniga borgerskapet valdt utskott, de äldstes
råd, ersatte byamoten och ställdes vid sidan
af det förra rådet, som vid samma tid började
kallas magistrat. Än större mark vann det
demokratiska elementet, då borgerskapet (1693)
fick rätt att deltaga i valet af rådmän och att
upprätta förslag till borgmästare. Utan
väsentliga ändringar fortfor stadsstyrelsen att ligga
i borgarenas händer ända till 1862, då
rösträtt i stadskommunens angelägenheter alldeles
upphörde att vara bunden vid yrke och
burskap.
Samtidigt med att borgarena genom stadslagen
framträdde som en sjelfständig social klass blefvo
deras representanter kallade till riksmöte, 1359.
Huruvida någon riksdag detta år verkligen hölls,
må lemnas derhän. Alltsedan midten af
1400-talet blef emellertid borgareståndet genom häfd
en ständig lem af riksdagen, och 1617 fick det
lagstadgad rätt att vara det. Vid riksdagarna
betydde det dock länge föga – mindre än
något annat stånd; men 1650, när striden mellan
de ofrälse stånden och adeln blossade upp
trädde det fram med kraft och vann sedermera
allt större inflytande. Enväldet förlamade
riksdagens makt, men när denna med frihetstiden
fick ny styrka, intog och behöll borgareståndet
en framstående plats. Det förfäktade energiskt
rätten att representera endast handels- och
yrkesidkarna. Sedan det om sider (1830) upptagit
ombud för bergsbruken och (1858) icke
burskapsegande hus- och tomt-egare i städerna,
förlorade det sin ursprungliga karakter och
upphörde kort derefter, genom
representationsförändringen 1866, att vara ett riksstånd. –
Antalet representanter för de särskilde städerna
vexlade (2–6) till 1634, då det fastställdes till
två för hvarje; under det följande århundradet
blef det åter förändradt, i det att städerna då,
allt efter styrka och välstånd, dels fingo förena
sig två och tre om ett ombud, dels hvar för
sig sända en eller flere fullmäktige. Stockholm
skickade det största antalet, 10; dernäst kom
Göteborg, med 3. Antalet medlemmar i ståndet
kunde under sådana förhållanden icke alltid
vara lika stort; under de siste ståndsriksdagarna
omvexlade det mellan 60 och 70. De grunder,
efter hvilka städernas representanter valdes,
voro länge vacklande, tills magistraterna
förbehöllo sig ensamma valrätten, hvilken den
utöfvade – om också icke utan borgerskapets
invändningar – ända till frihetstiden; då
begynte borgerskapet (i förstone med obestämd
andel, men från 1731 på ett lagbestämdt och
afgörande sätt) deltaga i valen, som mestadels
voro medelbara, och elektorerna utsagos efter
graderad röstskala. – Till ståndets ordförande
eller "talman" var Stockholms borgmästare
sjelfskrifven ända till frihetstiden, under hvilken
talmannen valdes af ståndet. Efter revolutionen
1772 och sedermera, så länge
ståndsrepresentationen bibehöll sig, utsågs han af konungen.
Borgareståndet kallades i officiella handlingar
det "vällofliga" ståndet.
Den svenske borgareklassen tål ingen
jämförelse med motsvarande samhällsklasser på
kontinenten. Den har aldrig, såsom de
sistnämnde, djupt ingripit i samfundsutvecklingen
och bestämt dess gång, ej som dessa haft den
högre missionen att kämpa för den allmänna
friheten. De svenske borgarena nådde icke
häller samma välmåga som deras utländske
bröder. Liksom sjelfva ordet borgare äfvensom
borgarenas styrelse och många bland deras
inrättningar, såsom gillen och skrån, voro lån
utifrån, så stodo de sjelfva under århundraden
i beroende af utlänningen, ja i begynnelsen
voro våra städers borgare till större delen
utlänningar, och ända in i senaste tider hafva
inflyttningar i mängd egt rum, hvarom de många
främmande namnen på stadsinnevånarna vittna.
Under hansans välmaktsdagar var tyskarnas
inflytande så stort, att ända till 1471 halfva
antalet af de svenske städernas
styrelsemedlemmar enligt lag skulle vara tyskar. Förgäfves
sökte Vasa-konungarna på lagstiftningens väg
skapa en oberoende och burgen borgareklass.
Borgarena fortforo att, såsom Gustaf II Adolf
yttrade, "vara utlänningarnas drängar för en
bettlepenning". Väl befriade ur hansans
händer, råkade de i holländarnas. Den ifrån
1600-talet strängt genomförda monopoliseringen af
handel och handtverk i städerna, bildandet af
de stora handelskompanierna och tillämpningen
af merkantilpolitikens grundsatser – så
hämmande de än verka på längden – förde dock
småningom till borgarenas emancipation af
utlänningen och till större välmåga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
