Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bomullskrut - Bomullsväxt, bot. Se Gossypium - Bomärke - Bon - Bon - Bon, Kap, udde i Tunis, på Afrikas norra kust - Bona - Bona - Bonaccio, Leonardo, köpman från Pisa. Se Algebra - Bona dea - Bona fides, Lat., jur. Se Fides - Bonaire - Bonald, Louis Gabriel Ambroise, vicomte de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det med vatten, tills alla spår af syror blifvit
aflägsnade, hvilket bäst sker i en ström, och
torkar det i luften vid 20°. Af 100 delar
bomull får man ungefär 165 delar bomullskrut. –
Till utseendet liknar bomullskrutet vanlig
bomull, men är mindre elastiskt. Vid antändning
brinner det hastigt. Dess
antändningstemperatur uppgifves vara omkr. 140°–150°; man
känner dock fall, då det exploderat redan vid
45°–50°. Det antändes äfven genom slag och
stötar. Vid förbränning utvecklas en betydande
mängd gaser; 1 kilogr. bomullskrut påstås gifva
ända till 800 liter gaser, hvilka utgöras af
koloxid (30 vol. proc.), kolsyra (20 vol. proc.),
vattenånga (23 vol. proc.), sumpgas (10 vol.
proc.), qväfgas (8 vol. proc.) och qväfoxidgas
(9 vol. proc.). Man anser, att bomullskrutets
explosiva verkan är ungefär 3 gånger större
än vanligt kruts. Denna omständighet
äfvensom dess egenskap att vid förbränningen lemna
en ytterst ringa återstod (ungefär 1 proc.) och
att afgifva endast obetydligt rök skulle göra
bomullskrutet mycket användbart i stället för
vanligt krut, om det icke tillika lede af många
ölägenheter. Det är nämligen betydligt
voluminöst och, i förhållande till effekten, dyrare
än krut. Dess största olägenhet är dess
mindre beständighet, hvarigenom flere
olyckshändelser föranledts. För militära ändamål tyckes
bomullskrutet aldrig kunna blifva af stor
betydelse, dels för de stora faror och olägenheter
det medför, dels för det höga priset. Till
sprängningar, till fyllnad af torpedos o. d. är det dock
tjenligare, men har på senare tider fått en
farlig medtäflare i dynamiten. P. T. C.
Bomullsväxt, bot. Se Gossypium.
Bomärke, af en eller flere linier bildadt
tecken, som man i skrift eller på bohag m. m.
använder i stället för namnteckning. Bruket af
bomärken går långt tillbaka i tiden och
förekommer så godt som allestädes. I Sverige
funnos vissa märken, som tillhörde viss person,
andra åter, som tillhörde en viss gård.
Ursprungligen kallades endast de senare bomärken, de
förre i allmänhet märken; numera användes
namnet bomärke för båda slagen. De egentliga
bomärkena bibehöllos alltid; i byn eller i
socknens kyrka fans det mången gång en
sammanställning af dem, som voro gällande. Dessa
märken sattes å hus och bohag, inbrändes å
kreaturen eller inskuros i deras öron, ingräfdes
eller inplöjdes stundom i marken o. s. v. Ibland
består bomärket af parallella linier eller
vinkliga inskärningar, men oftast bildas det af en
staf med dertill fogade kännestreck, hvarigenom
det emellanåt mycket påminner om runorna.
Under början af medeltiden sattes ibland i en
urkund ett märke, oftast ett kors, framför namnet
på den, som utfärdade eller bevittnade
skrifvelsen. Under medeltiden hade hvar borgare sitt
bomärke, hvilket han plägade sätta på sina
tillhörigheter och i sitt sigill, hvarigenom bomärket
kom att svara mot frälsemannens vapensköldar.
Äfven hvarje svensk stad och flere
korporationer hade sina märken. De personliga märkena
gingo ibland i arf. Funnos flere arfvingar,
behöll endast en af dem det ursprungliga
märket; de öfriga tillade några linier. Liknande
märken användes ofta af stenhuggare, som
arbetade för en större byggnad (man ser ännu
sådana t. ex. i Lunds domkyrka och
Vadstena klosterkyrka). Sedan skrifkonsten blifvit
mera allmän, ersattes bomärket ofta af namnets
initialbokstäfver. Jfr Homeyer "Die haus- und
hofmarken" och "Märkbok för Gotlands län"
(1844). Hd.
Bon [bång], fem. bonne, Fr., god, godt. –
Bon gré, mal gré, med eller mot ens vilja. –
Bon jour [-sjour], god dag. – Bonne
fortune [bånn fortyn], lycka, medgång. – A la
bonne heure [-ör], i rättan tid, välan! må
vara! – Bonne humeur [ymör], godt lynne.
Bon sens [sang], sundt förnuft – Bon ton
[tång], god ton. – Bon vivant [-va’ng], en
person, som lefver yppigt, njuter af lifvet. – Bon
voyage [våajasch], lycklig resa.
Bon plur. bons, [bång], Fr., hvarje slags
kassa-anvisning. – Bons du trésor [bång dy
tresår], skattkammar-anvisningar.
Bon, Kap, udde i Tunis, på Afrikas norra
kust.
Bona (T. bohnen; jfr bühne, brädgolf), göra
en träyta (t. ex. ett golf) glatt och blank genom
ingnidning med vax (hälst hvitt eller gult);
polera l. fernissa trä.
Bona (egentl. neutr. plur. af Lat. adj. bonus,
god), gods, förmögenhet, qvarlåtenskap. – Bona
communia, gemensam egendom. – Bona
dotalia, hemgift. – Bona feudalia, länsgods,
förläning. – Bona immobilia, fast egendom.
– Bona mobilia, lösegendom, lösören. –
Bona publica, allmän egendom, statens
tillhörigheter, allmänning.
Bonaccio [-a’ttjå], Leonardo, köpman från
Pisa. Se Algebra.
Bona dea ("Den goda gudinnan"), Rom. mytol.,
kyskhetens beskyddarinna, af romarna förklarad
identisk med Ops, Fauna m. fl. gudinnor. Hon
dyrkades uteslutande af qvinnor. Till hennes
ära firades årligen d. 1 Maj, under
vestalernas ledning samt i den förnämste
öfverhetspersonens hem, en fest, vid hvilken ingen
varelse af mankön fick vara tillstädes. Dessa
fester urartade dock slutligen till tygellösa
utsväfningar.
Bona fides, Lat., jur. Se Fides.
Bonaire [banar], Sp. Buen-Ayre, nederländsk
ö bland Antillerna, nära Curaçao. Arealen 248
qv.-kilom. (4,5 qv.-mil). Omkr. 3,000 innev.
Kochenill-odling.
Bonald [båna’l], Louis Gabriel Ambroise,
vicomte de B., fransk statsman och publicist,
f. 1754, hyllade först revolutionens
grundsatser, men uppträdde 1791 som den gamla
monarkiens försvarare. Han måste derför lemna
Frankrike och slog sig då ned i Heidelberg,
der han med pennan försvarade rojalisternas
sak. Sedermera kom han på god fot med
familjen Bonaparte och kallades 1808 af
Napoleon till undervisningsminister, men förblef sina
legitimistiska grundsatser trogen och var en
flitig medarbetare i den rojalistiska tidningen
"Mercure de France". Under Ludvig XVIII
blef han vicomte och pär. 1830 vägrade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
