Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boktryckarekonst (Boktryckerikonst) l. Typografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af rörliga typer torde emellertid af flere skäl
böra sättas till 1450.
Efter en mängd försök, som kostade honom
hela hans förmögenhet, begaf sig Gutenberg
1444 från Strassburg till Mainz för att praktiskt
tillämpa sin konst. Det lyckades honom 1450
att finna en bolagsman i den rike, ehuru
egennyttige guldsmeden Johann Fust (Faust), som
försträckte honom 800 floriner. Han grep
derefter raskt till verket och utbildade sin konst
med förvånande hastighet. De tryck, som finnas
qvar från den första tiden, bestå i latinska
abc-böcker, horarier (små bönböcker),
konfessionalier (biktspeglar) och donater. Typerna skuros
först i metall, men då detta sätt att tillverka
dem både var tidsödande och vållade
svårigheter i afseende på deras jämnhet och likhet
mod hvarandra, föll Gutenberg på den tanken
att gjuta skriften – en uppfinning, som blef af
den största betydelse. Den första frukten af
denna förbättrade metod var den latinske bibel
(Biblia latina vulgata, "den 42-radige bibeln"),
hvilken Gutenberg och Fust 1452 började trycka
och som efter många försök och stora
ansträngningar fullbordades mot slutet af 1455 (i
2 folioband med tillsammans 641 blad). Af
detta vackra förstlingsverk finnas exemplar på
pergament och papper – de förra med
initialer målade för hand i guld och flere färger, de
senare med dylika i blått och rödt, såsom i den
tidens handskrifter. (Ett exemplar på
pergament såldes i London 1873 för 60,600 kr.) Den
man, som egentligen har förtjensten af
stilgjutningens förbättring, var Peter Schöffer
(Scheffer) från Gernsheim, hvilken från 1453 var de
nyssnämndes medhjelpare. I stället för att gjuta
matriserna slog han dem medelst stålstämplar
("punsar") i koppar eller mässing, och
derigenom fingo de gjutna typerna full likhet
inbördes samt skärpa och stor skönhet. Äfven
tryckfärgen, som under den första tiden lemnade
mycket öfrigt att önska, förbättrades af honom.
Dessa tre män fortforo dock ej länge att arbeta
tillsammans. Fust, som ville hafva alla
fördelarna ensam, fäste vid sig Schöffer, genom att
gifva honom sin dotter till äkta, och stämde
sedan (Okt. 1455) Gutenberg inför rätta, med
yrkande att denne skulle återbetala de
försträckta summorna. Då Gutenberg ej var i stånd
att uppfylla denna fordran, tog Fust såsom pant
all tryckredskapen äfvensom de redan tryckta
bibelarken. Inom 18 månader hade den
sistnämnde, i förening med sin svärson,
åstadkommit det berömda Psalterium af 1457 – det
första tryckta arbete, i hvilket årtal, tryckort
samt boktryckarens namn utsattes och de
tvåfärgade initialerna trycktes. 5:te uppl. deraf
utgafs 1516 af Schöffers son Johann. Efter
psalteriet följde 1459 Durandi Rationale divinorum
officiorum (Om kyrkobrukens ursprung och
betydelse), vidare påfven Klemens V:s
konstitutioner och flere bullor samt 1462 den med nya
typer tryckta Biblia sacra latina, eller den s. k.
"48-radige bibeln", det yppersta bland alla de
äldsta bibeltrycken (fol., 2 bd med tillsammans
481 blad). I pergamentsexemplaren äro
initialerna målade för hand, dels i rödt och blått,
dels i guld och purpur; pappersexemplaren
hafva tomrum på dessa ställen.
Ehuru beröfvad sin tryckapparat, sin
förmögenhet och förstlingarna af sin uppfinning,
förlorade Gutenberg ingalunda modet. Genom en
d:r Konrad Humery blef han snart åter satt i
stånd att upprätta en tryckareverkstad. Det
första arbete, som utgick från den nye
pressen, var Joh. de Januas Summa quae vocatur
catholicon, en kompilation af grammatisk och
lexikalisk lärdom, som utkom 1460 (374 blad
fol., med gotiska typer, tydligen gjutna efter
Schöffers förbättrade metod, men magra, ojämna
och illa formade).
Mainz’ brand (d. 27 Okt. 1462) blef af den
största betydelse för boktryckarekonstens
utbredning. Fusts och Schöffers tryckeri gick
dervid upp i lågor, och deras, liksom Gutenbergs,
arbetare skingrades åt alla håll och utspredo
samtidigt den nya konsten äfven till aflägsna orter.
Gutenberg sjelf kallades 1465 af hertig Adolf af
Nassau till dennes residens i Eltwyl. Fust och
Schöffer byggde snart åter en officin. Bland
de många verk, som utgingo derifrån under den
första tiden, förtjena nämnas: Bonifacius VIII:s
dekretaler (1465) och Ciceros De officiis, der
grekiska typer förekomma för första gången.
Efter Fusts död (1466) fortsatte Schöffer utan
afbrott hela rörelsen ända till 1502, hvarjämte
han dref en omfattande bokhandel. Under denna
tid utförde han flere märkvärdiga arbeten,
såsom Bothos Cronechen der sassen (1492), på
holländska med nya egendomliga versaler och
initialer, samt Breidenbachs Heilige reysen, i
hvilka bägge arbeten den första s. k.
schwabach-skriften framträder. Schöffers slägt
fortfor länge att i Mainz utöfva boktryckareyrket.
– I Bamberg, hvilken stad spelat en
framstående rol i boktryckeriets historia, hade redan
1455 Alb. Pfister slagit sig ned som tryckare.
(Man har ännu af honom tryckta aflatsbref från
denna tid.) Pfister var, såsom ofvan nämndes,
Gutenbergs lärjunge, och alla hans tryck äro i
den Gutenbergska stilen, utom hvad angår
initialerna, som vittna om en viss sjelfständighet.
Af de alster, som lemnat Pfisters press, finnas
ännu många i behåll, bland hvilka de mest
betydande äro den latinske 36-radige bibeln
(tryckt 1456–60, i 3 folio-band med 881 blad),
hvars typer i storlek och fulländning öfverträffa
de af Gutenberg i hans 42-radige bibel använda,
och Boners Edelstein oder fabelbuch (1461) på
rim, den första tyska bok med angifvet
tryckår, tryckort och tryckare samt af den största
vigt för den typografiska kronologien. Pfister
utförde likaledes tvänne numera unika
inkunabler: Die sieben freuden Mariae och Die
leidensgeschichte Jesu (1450–60; bägge i
München), med bilder i ett egendomligt
träsnittsmanér, samt den sedermera i oräkneliga
upplagor omtryckta Belial oder der trost der
sünder.
I början af 16:de årh. utbredde sig
boktryckarekonsten öfver nästan alla Europas land, och
antalet tryckerier var betydligt. Sålunda hade
år 1500 Italien omkr. 600 (Venezia ensamt omkr.
200), Tyskland mer än 200, Frankrike 147,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
