Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bohtori, Alvalid - Bohtz, August Wilhelm - Bohus - Bohus län
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven en under namnet "Lilla Hamasa" känd
antologi af forn-arabiska skaldestycken (i
handskrift i Leyden).
Bohtz, August Wilhelm, tysk estetiker, f.
1799, blef 1842 ordinarie professor i Göttingen.
Hans förnämsta skrifter äro Die idee des
tragischen (1836) och Ueber das komische und die
komödie (1844).
Bohus (ursprungligen Bagahus, derefter
Bahus), nu en jättelik och vördnadsbjudande ruin,
var fordom en stark fästning, belägen på en
hög klippa, Elfvebacken, i Göta elfs norre
utloppsarm, den s. k. Nordre elf, midt emot
staden Kungelf. Det anlades 1308 af norske
konungen Håkon Hålägg för att betvinga det i
närheten liggande Kongælla med Niklasborgs fäste,
hvilket den svenske hertigen Erik Magnusson
fått i sitt våld. "Huset" (fästet), som till en
början var af trä, blef snart, till följd deraf att
det beherskade gränsfloden Göta elf, en af
Norges vigtigaste platser och, genom allt kraftigare
befästningsarbeten af sten, ett af hela Nordens
starkaste slott. Bagaholm – den holme, på
hvilken fästet låg – var tingsställe för Vikens
lagmansdöme, och höfvidsmannen på Bohus
innehade styrelsen först öfver södre och
sedermera äfven öfver norre delen af det landskap,
som efter borgen fick namn af Bohus län.
Bohus kom att spela en betydelsefull rol vid de
båda grannrikenas förhållanden till hvarandra,
såväl de fredliga som de fientliga. På B. var
1333 den norske herredag samlad, som
förklarade Magnus Eriksson myndig; der hyllades
1344 dennes son Håkan till Norges konung, och
der mottog 1388 Håkans enka, Margareta, de
svenske stormännens anbud på Sveriges krona.
Året derpå fick konung Albrekt der börja sin
fångenskap. På B. utsåg en del af Norges
stormän Karl Knutsson till norsk konung.
1455–56 var slottet för danskar och norrmän en
trygg tillflyktsort, der de funno skydd mot den
svenske anföraren Tord Bonde. Sedan den
tiden belägrades det många gånger, men blef
aldrig taget af fiendehand. Kristian II
belägrade det 1531; svenskarna inneslöto det under
det nordiska sjuårskriget (1563–70) 5 gånger,
ifrigast i Mars 1566, då Nils Boije och Nils
Sture företogo fyra stormningar. Vid den sista
lyckades svenskarna intaga ett af hufvudtornen
("fars hatt"), men sprängdes med detta i luften.
B., som emellertid hade lidit svårt af
belägringarna, iståndsattes åter; förbättringar och
tillbyggnader vidtogos 1595 och 1605 samt 1645,
då svenskarna under den s. k. Hannibals-fejden
beskjutit slottet. Fästningens hufvudbyggnader
bildade vid denna tid en fyrkant med torn, af
hvilka det nordvestra (det ofvannämnda "fars
hatt") var fyrkantigt, men de tre öfriga (det
sydvestra hette "mors mössa") antagligen runda.
Midt på vestra sidan reste sig det s. k. "röda
tornet", hvilket inrymde kyrkan. Utanverken
bildade en oregelbunden sjuhörning. Så såg B.
ut, när det genom, freden i Roskilde (1658) kom
i svensk ego och Karl Gustaf (d. 30 Mars s. å.)
der höll sitt intåg. Under den s. k.
Gyldenlöve-fejden råkade det åter ut för en belägring, den
svåraste af alla. Det ansattes nämligen då i
nära tvä månader (25 Maj–22 Juli 1678) af
öfver 10,000 norrmän under Gyldenlöve och
skulle hafva nödgats att gifva sig, om icke G.
O. Stenbock ankommit med hjelp. Det nästan
i grund förstörda slottet uppbyggdes å nyo och
var till 1700 residens för landshöfdingen öfver
Bohus län, men blef utan synnerligen stor vigt
i militäriskt afseende, enär det ej längre var
ett gränsfäste. Karl XII lät också flytta
kanonerna derifrån till Sundsborg (i Svinesund),
hvilket han ämnade till ett starkt gränsvärn
mot Norge, men efter hans död fick B. igen sin
bestyckning. Det lemnades sedan att förfalla.
1783 fingo Kungelfs borgare rätt att taga
byggnadssten derifrån, och 1786 beslöts, att fästet
skulle nedrifvas. Raseringsarbetena förbjödos
visserligen 10 år senare, men Kungelfsboarna
fingo dock åter rätt att förse sig med sten, tills
Karl Johan satte en gräns för vidare förstörelse.
Bohus län, det vestligaste af Sveriges
landskap, är beläget mellan 57° 40’ och 59° 7’ n.
br. samt 28° 41’ och 29° 55’ ö. lgd. Det
gränsar i v. till Kattegatt och Skagerack, i s. och
ö. till Vestergötland, hvarifrån det skiljes
genom Göta elf, och i ö. äfven till Dal; i n. bilda
den i nordöstlig riktning gående hafsviken
Svinesund och dess rakt mot s. löpande fortsättning
Idefjord en del af gränsen mot Norge
(Smålenenes amt). Bohus läns ytinnehåll är 4,535
qv.-kilom. (39,5558 qv.-mil), hvaraf 127 qv.-kilom.
(1,1112 qv.-mil) betäckt af vatten (insjöar).
Landet sträcker sig i n. och s. Dess största längd
är omkr. 150 kilom. (14 mil); bredden vexlar
mellan 53 och 0,625 kilom. (5 och 5/8 mil).
Landskapet är bergigt och genomskäres af flere från
de svensk-norska gränsbergen utlöpande
fjällryggar, såsom de på hvar sin sida om
Bullaren-sjöarna framstrykande bergåsarna, af hvilka den
östre, Kynnefjäll, på några ställen vidgar sig
till 16 kilom. (1,5 mil) bredd. Landskapet kan
likväl icke sägas vara ett bergland i egentlig
mening, ty dess höjd öfver hafvet är ganska
obetydlig. Den högste punkten, Björnepiken, vid
Idefjord, ligger omkr. 178 m. (600 f.) öfver
hafvet. Landet bjuder i sitt inre på nejder af
stor naturskönhet, särdeles kring de romantiske
Bullaren-sjöarna, men slutar i en af långt
inträngande hafsvikar ("fjordar") sönderklufven
kust, hvars brådstupande och nakna skär trycka
en prägel af vildhet och otillgänglighet öfver
landskapet, sedt från hafvet. Utmed denna kust
finnes en skärgård, så full af klippor, holmar
och öar, att dessas ytinnehåll sammanlagdt
upptager nära 1/6 af hela landskapets, hvadan
Bohus län näst Stockholms län ar den ö-rikaste
trakten i Sverige. De ansenligaste bland öarna
äro Orust, Tjörn och Hisingen, hvars östre
del, Östra Hisings härad, dock räknas till
Vestergötland. Otaliga blindskär göra seglingen i
detta farvatten svår och farlig, och många
platser, t. ex. Pater-noster-skären, hafva vunnit en
hemsk ryktbarhet till följd af de täta
skeppsbrott de vållat. Utom ofvannämnda hafsvikar
märkas, från s. till n. räknadt, Elfvefjord,
Hakefjord, Gullmarsfjorden med dess bägge
förgreningar, Färlöf-bukten och Saltkälleviken, vidare
Brofjorden, Åbyfjorden m. fl. Sjöar finnas till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
