Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vanlige brakvedsbusken, Rhamnus Frangula),
hvilka sakna knoppfjäll.
Från fysiologisk synpunkt kunna vi urskilja
följande slag af blad: 1:o näringsblad, 2:o
fortplantningsblad, 3:o täckande och
skyddande blad, 4:o försvarsblad, 5:o
klättringsblad och 6:o simblad. De båda
första slagen äro de utan jämförelse vigtigaste
och förekomma regelmässigt hos alla
fanerogamer; de öfriga, hvilka äro af jämförelsevis
underordnad vigt, förekomma endast hos ett
mindre antal växter. – Såsom näringsblad kunna
vi i främsta rummet nämna örtbladen. Dessa
hafva såsom organ för näringen flerfaldiga och
högst vigtiga uppgifter. De upptaga utifrån ett
af växtens vigtigaste näringsämnen, näml.
kolsyregasen; de assimilera (om dagen) den utifrån
upptagna och den från roten genom stammen
tillförda, oberedda födan; de afsöndra (genom
transpirationen) öfverflödigt vatten i gasform;
de inandas (under natten) den för växtlifvet
lika väl som för djurlifvet nödvändige
syrgasen, och de förvara (då de äro fleråriga) en del
af växtens reservnäring öfver vintern. (Jfr
Andning, Assimilation och Näring.) I
förbigående må nämnas, att örtblad finnas, som
hafva förmåga att upptaga äfven andra ämnen
än kolsyra, näml. örtbladen hos de "köttätande
växterna". – Ett annat slag af näringsblad
äro hjertbladen, som kunna tjenstgöra på tre
olika sätt. Hos vissa växter, t. ex. ärtväxterna,
äro de afsedda att i sig förvara den näring,
som den unga plantan behöfver vid groningen.
Hos andra växter, t. ex. dadelpalmen, hafva de
till ändamål att vid groningen uppsuga den
näring, som finnes i den dem omgifvande
fröhvitan. Hos andra åter, t. ex. barrträden, hafva
hjertbladen dels – och till en början – samma
uppgift som i näst förut nämnda fall, och dels –
sedan de vuxit ut ur fröet och blifvit grönfärgade
– den uppgiften att tjenstgöra som vanliga
örtblad. (Jfr Groning.) – Ännu ett slag af
näringsblad hafva vi uti en del lågblad. Sådana
tjenstgöra nämligen hos groddlökarna och äfven
hos många dikotyledona groddknoppar såsom
förvaringsrum för den reservnäring, hvilken af
moderplantan blifvit nedlagd i groddknoppen för
att användas vid dennes groning. –
Fortplantningsbladen äro af tvänne hufvudslag: 1) de
vid fortplantningen omedelbart verksamma, till
befruktningsorgan ombildade bladen och 2)
blommans s. k. hylleblad, hvilka endast medelbart
främja fortplantningen. Af det första slaget
finnas tvänne arter, de hanliga bladen,
ståndarebladen, och de honliga, pistillbladen. De förra
bilda ensamma fanerogamernas hela hanorgan;
i honorganets bildning ingå deremot äfven
andra växtdelar än pistillbladen (jfr Befruktning,
Pistill och Ståndare). Fortplantningsbladen
af det andra hufvudslaget kunna äfven vara
af tvåfaldig art, näml. foderblad och
kronblad. De förre främja fortplantningen
hufvudsakligen derigenom att de i knoppen skydda
blommans ädlare delar; kronbladen åter
hufvudsakligen derigenom att de medelst sin lukt
och färg samt sin produktion af honing locka
insekterna att besöka blommorna (jfr art.
Pollination och Th. Fries, "Om växternas
blomning" i "Ur vår tids forskning"). – Skyddande
och täckande blad äro de förut nämnda
knoppfjällsbladen och foderbladen. De förre skydda
vinterknopparna hos våra träd och buskar; de
senare, såsom nyss nämndes, blommans ädlare
delar i knoppstadiet. Äfven kronbladen kunna,
åtminstone hos en del växter, anses såsom
skyddande blad. Genom sin form och sin ställning
bereda de ofta (t. ex. hos Labiatae) skydd åt
ståndarna mot det för deras pollen så
förderfliga regnvattnet. – Med försvarsblad mena vi
sådana blad, som antingen helt och hållet eller
åtminstone delvis ombildats till stickande organ,
blad-tornar, hvilka bereda växterna ett försvar
emot djurens angrepp. Det bästa exemplet
på dylika blad ega vi i Berberis-buskens
tornar. Dessa hafva så fullständigt förvandlats till
försvarsorgan, att de endast med svårighet kunna
igenkännas som blad. Andra exempel ega vi
i tistlarnas blad, hos hvilka dock endast en del
af bladgrenarna ombildats till tornar, under det
att större delen af bladskifvan tjenstgör som
näringsblad. (Med blad-tornarna må ej
förblandas stam-tornarna, sådana de förekomma
t. ex. hos hagtorns- och slån-buskarna.) –
Klättringsblad äro sådana blad, som förekomma
hos en del växter med svag stam och hjelpa
dessa växter att klättra uppför och klänga sig
intill fastare föremål, som kunna tjena dem till
stöd. Klättringsbladen äro oftast försedda med
(och stundom helt och hållet förvandlade till)
trådlika, vindlande organ, s. k. klängen.
Exempel derpå ega vi hos en stor mängd ärtväxter.
Under stundom hafva klättringsbladen inga
klängen, utan gripa fast i andra föremål medelst
böjningar af sina då tämligen starkt utvecklade
bladskaft; så hos en mängd Clematis- och
Smilax-arter. – Med simblad förstå vi sådana hos
en del vattenväxter förekommande blad, som
tjena till att hålla växterna flytande i vattnet.
De utmärka sig derigenom att de i sig
innesluta tämligen stora, luftförande rum, hvilka göra
tjenst som ett slags simblåsor. Bland våra
svenska växter eger sjönöten, Trapa natans, sådana
blad. Hos denna växt äro bladskaften ihåliga och
luftförande; och dervid inträffar det
anmärkningsvärda förhållandet, att ihåligheten i
bladskaften förstoras, allt efter som växten blir
tyngre genom tillväxten af de taggiga frukterna.
Det återstår att nämna några ord om den
lifslängd växternas blad uppnå. I jämförelse
med stam och rot nå bladen i allmänhet endast
en ringa ålder. En särdeles kort lifstid hafva
blommornas blad, i synnerhet kronbladen och
ståndarebladen. Men äfven de blad, som nå
den högsta åldern, näml. örtbladen, blifva i
allmänhet ej särdeles gamla. Hos de flesta växter,
åtminstone i de kallare klimaten, dö och affalla
örtbladen samma år som de bildats. Endast ett
ringa antal af de svenska växterna hafva
fleråriga blad. Bland de hithörande påminna vi
endast om våra barrträd, som genom sin
visserligen något dunkla grönska äfven om vintern
gifva lif och färg åt våra nordiska landskap.
Att det ena af våra vanliga barrträd, granen,
eger en starkare grönska än det andra, tallen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
