Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergkristall - Berglabb, zool. Se Fjäll-labb - Berglax, zool. Se Kummel - Berglin, miner., synonymt med asbest (se d. o.) - Berglind, Johanna - Bergläder, miner., en varietet af asbest (se d. o.) - Berglärka, zool. Se Sandlärka - Bergman, Johan Gabriel - Bergman, Torbern Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tiefengletschern, der man i stor mängd anträffade de
kolossale kristaller (s. k. röktopaser), som nu
pryda de flesta europeiska mineralkabinett. Af
samma fynd finnes i Berns museum en kristall,
som väger öfver 127 kilogr. (3 ctr), är
0,7 m. (2 1/3 f.) lång och öfver 1,2 m. (4
f.) i omkrets. Slipad eller graverad nyttjas
bergkristallen till mångfaldiga bijouteri-
och konstsaker, såsom vaser, dosor, ringar,
petschaft o. s. v. P. T. C.
Berg-labb, zool. Se Fjäll-labb.
Berg-lax, zool. Se Kummel.
Berg-lin, miner., synonymt med asbest (se
d. o.).
Berglind, Johanna, lärarinna för döfstumma,
född d. 21 Aug. 1816, var under flere år i
tjenst hos A. Borg på Manilla och fattade
derunder beslutet att egna sitt lif åt
döfstummas undervisning. Genom Fredrika Bremers
medverkan lyckades hon 1860, efter att hafva
öfvervunnit många svårigheter, få tillstånd
att upprätta den under namn af "Tysta skolan"
kända döfstummeinrättningen vid Norrtullsgatan
i Stockholm. Skolan, hvilken blifvit frikostigt
hågkommen af menniskovänner, åtnjuter nu äfven
statsunderstöd.
Berg-läder, miner., en varietet af asbest (se
d. o.).
Berglärka, zool. Se Sandlärka.
Bergman, Johan Gabriel, läkare, föddes i
Björneborg 1732, promoverades i Upsala till
filos. magister 1757 och aflade derstädes 1766
medicinska examina samt utgaf 1776 (under Linnés
presidium) sin gradualdisputation, De effectu
et cura vitiorum diaeteticorum generali. S. å.
utnämndes han till provinsialläkare i
Åbo och kort derpå till lasaretts-medikus
derstädes. 1768 promoverades han till medicine
doktor och erhöll 1775 assessors namn och
värdighet. B. erkändes såsom en lärd och erfaren
man. Han verkade dock mera såsom praktiserande
läkare än såsom skriftställare. Bland hans
skrifter må nämnas det populära arbetet Om
kikhosta och dess behandling. Död 1793.
Bergman, Torbern Olof, naturforskare,
föddes d. 9 Mars 1735 på Katrinebergs
kungsgård i Vestergötland. Efter att
hafva genomgått Skara gymnasium började
han 1752 sina universitetsstudier i Upsala
och egnade sig med förkärlek åt matematiken
och naturvetenskaperna. Han blef 1758 filos.
magister, s. å. docent i fysik, 1760 adjunkt
i matematik och 1767 professor i kemi. Af
Fredrik II inbjöds han 1776 att flytta till
Berlin och blifva hedersledamot af dervarande
vetenskaps-akademi. Inkomsterna der skulle
blifva vida större, än dem han hade i Upsala,
men han afslog detta lika smickrande som
fördelaktiga anbud. B. afled d. 8 Juli 1784
vid Medevi brunn. Till följd af en rastlös och
öfveransträngande verksamhet, hvilken oftast
måste utöfvas i ohelsosamma lokaler, var han
mycket sjuklig under större delen af sin allt
för korta lefnad. – B. blef redan 1764 ledamot
af Vetenskaps-akademien och var 1777 hennes
preses. Äfven af en mängd berömda vetenskapliga
samfund i utlandet kallades han till medlem,
bl. a. af den franska vetenskaps-akademien –
en sällsynt utmärkelse, som före
honom icke tillfallit några andra svenskar än
Linné och Wargentin.
Redan före sin mannaålder hade Bergman ett i
hela Europa frejdadt namn som zoolog, astronom
och fysiker. Som ung student riktade han
Linnés "Fauna suecica" med flere upptäckter
och lade grunden till ett Systema larvarum,
som väckte mycken uppmärksamhet, synnerligast
som detta ämne ännu icke hade blifvit vidrördt
af Linné. 1756 kom hans märkliga skrift om
insekten Coccus aquaticus. Hans Afhandling
om iglar (1757) föranledde i Sverige ett
allmännare bruk af dessa djur. Af mycket stort
gagn blefvo äfven de nya upptäckter och rön
han offentliggjorde rörande biens hushållning,
liksom hans upplysningar om sättet att förekomma
skadliga maskars härjningar på fruktträd. I
sin gradual-afhandling, De interpolatione
astronomica, visade han sig ega grundliga
insigter äfven i astronomien och förordnades
derför att förestå observatorsbefattningen i
Upsala. Hans iakttagelser öfver Venus’ gång
förbi solskifvan 1761 vunno allmänt erkännande
äfven i utlandet. Fysiken var likväl vid denne
tidpunkt B:s älsklingsstudium. Berömda äro
hans afhandlingar Om regnbågen (1759), Om tysta
eldsken, Om skymningarna samt Om norrskenet, och
flere af hans vigtiga rön angående elektriciteten
infördes i den engelska vetenskaps-societetens
handlingar. Vid tjugotre års ålder (1758)
stiftade han, i förening med några andra unga
lärde, det Kosmografiska sällskapet i Upsala,
hvars handlingar hufvudsakligen genom B., som
öfvertagit den fysiska, den matematiska och
den verldsbeskrifvande delen, snart blefvo
uppmärksammade öfver hela Europa. Med sitt
1766 utgifna geografiska arbete Fysisk
beskrifning öfver jordklotet (öfversatt på de
flesta europeiska språk) "beträdde han en bana,
der bland efterträdare räknas en Humboldt, och
han gjorde det på ett sätt, som ansågs såsom en
heder för hans tidehvarf".
Emellertid var det icke i någon af de nu nämnde
vetenskaperna, som B. skulle mest utmärka sig som
vetenskapsman och lärare. När kemiens dåvarande
främste målsman i Upsala, J. G. Wallerius,
1767 begärde afsked, hade B. ännu icke uppträdt
såsom författare i denne vetenskap; men inom
kort var han i ordning med ett Förslag att
förbättra alunluttringen, hvilken afhandling,
jämte hans förut ådagalagda insigter i de öfrige
naturvetenskaperna, gjorde honom till Wallerii
efterträdare. Hans förtjenster om kemien blefvo
sedermera af omfattande art. Vigtigast voro de
forskningar, genom hvilka han kan sägas hafva
grundlagt den analytiska kemien (jfr Analys,
kemisk). Af stor betydelse voro hans arbeten
öfver kräkvinsten, blyhvitt, spansk gröna
och knallguld, hans undersökningar öfver de
olika jernsorterna och stålets sammansättning,
öfver kolsyregasen, af honom kallad luftsyra,
samt öfver kropparnas frändskap, hvaröfver
han upprättade tabeller, som voro frukter af
otaliga försök och af hans samtid antogos såsom
de tillförlitligaste man då hade. Han fullkomnade
blåsröret, och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
