Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergjum - Bergk, Theodor - Bergkalk l. Kolkalksten - Bergklint, Olof - Bergkolja, zool. Se Kungsfisk - Bergkork, miner., en varietet af asbest (se d. o.) - Bergkristall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1875). Annex till Angered, Göteborgs stift,
domprosteriets norra kontrakt.
Bergk, Theodor, filolog, f. 1812 i Leipzig, blef
1842 professor vid universitetet i Marburg. 1852
flyttade han i samma befattning till Freiburg,
och derifrån 1857 till Halle. Sedan 1859
lefver han i Bonn, helt och hållet egnande
sig åt vetenskaplig forskning. Af hans många
arbeten, hvilka utmärka sig för skarp kritik och
mångsidig filologisk lärdom, må här nämnas hans
kritiska upplaga af Anakreon (1834), hvari han
med säkerhet afskilt de understuckne sångerna
från de äkta, Poetae lyrici graeci (1843,
3:dje uppl. 1866), Beiträge zur griechischen
monatskunde (1845). Dessutom skref han en mängd
uppsatser i den af honom 1843–52 redigerade
"Zeitschrift für alterthumswissenschaft"
m. fl. tidskrifter. B. L.
Bergkalk l. Kolkalksten (T. kohlenkalk,
E. carboniferous limestone, mountain limestone),
geol., kallas den stundom dolomitiske kalksten,
som utgör stenkolsformationens undre del och
vanligen saknar stenkolslager. Enligt hvad
de i densamma ymnigt inneslutna lemningarna
af snäckor, musslor, koraller m. m. utvisa,
är den en ren hafsbildning, i motsats till
stenkolsformationens öfre, kolförande afdelning
(den s. k. kolsandstenen). Bergkalken är
utvecklad i synnerhet i Belgien, Irland, Wales,
Ryssland och Nord-Amerika; han uppnår ej sällan
en mäktighet af 290–580 m. (1,000–2,000 f.). Se
vidare Stenkolsformationen. E. E.
Bergklint, Olof, pedagog, skald, estetiker,
föddes d. 9/20 Mars 1733 i Vesterås, der han
genomgick gymnasium, blef 1753 student i
Upsala, men måste på grund af bristande
medel i öfver 20 års tid lifnära sig med
konditionerande. Icke dess mindre skaffade han
sig tillfälle att idka vetenskapliga studier
och utöfva skaldekonsten, för hvilken han röjde
anlag redan såsom gymnasist. 1758 stiftade han i
Stockholm det literära sällskapet "Vitterlek",
hvars s. k. "öfningar" innehålla några dikter
af honom. Sedermera blef han medlem af såväl
"Utile dulci" som dess filialafdelning i
Upsala, "Apollini sacra". 1761 promoverades
han (frånvarande) till magister i Greifswald,
och 1765 utnämndes han, på grund af sin
andra afhandling, De habitu linguae
suecanae in poesi, till docent i poesien
vid Upsala universitet. Redan 1764 hade
B. mottagit kondition på Skenäs, såsom
lärare för den sedermera som skald ryktbare
J. G. Oxenstjerna, hvilken sjelf erkände, att
B. utöfvat stort inflytande på utvecklingen af
hans skaldegåfva. Förhållandet mellan lärare och
lärjunge öfvergick snart till en innerlig och
förtrolig vänskap. 1770 utnämndes B. till notarie
i hofkonsistorium och 1774 till eloqventiae et
poeseos lektor i Vesterås. På denne plats verkade
han i nära tio år med nit och skicklighet. Vid
uppfostrings-sällskapets stiftelse (1779)
blef han dess ledamot. Han prestvigdes 1781
och utnämndes 1783 till kyrkoherde och prost i
Gladsax och Tomarps församlingar af Lunds stift,
der han, efter att 1793 hafva blifvit teologie
doktor, afled d. 13 Mars 1805. Hans motgångar
i befordringsväg, hans ekonomiska
svårigheter, men ännu mer hans klena helsa och
deraf följande nervösa temperament gjorde honom
ofta lifvet tungt.
B:s författareverksamhet är utmärkt genom sin
mångsidighet. Utom skaldestycken, tal, estetiska
uppsatser och kritiker skref han i historia,
politik, ekonomi, pedagogik m. m. Äfven den
encyklopediska skolboken "Sammandrag af alla
vetenskaperna" (1775) är till störste delen
författad af honom. Hans skaldebegåfning låg
åt det lyriska, fastän han ock genom sina lång
dragna pseudo-klassiska satirer, åminnelsetal,
skaldebref m. m. skattade åt sin tids smak. Bland
hans bästa dikter räknas Ode öfver motgång,
Ode öfver lifvet, elegien Den blinde jämte en
del tillfällighets-dikter. De kunna samtliga
betecknas såsom resonnements-lyrik och
genomklingas i allmänhet af en stoisk ton. B:s
prosaiska stil, sådan den visar sig i hans tal
och afhandlingar, är klar, kraftfull och vacker.
Ett stort uppseende vann B. genom sin kritik
af E. Branders (Skjöldebrands) sorgespel
"Habor och Signild" och samme författares
epos "Gustaviaden". Striden, som fördes i de
af Gjörwell utgifna tidskrifterna, tilldrog
sig mycken uppmärksamhet och blef skäligen
bitter. B. ansågs allmänt hafva rätten på
sin sida; dock äro hans bevis ej synnerligen
träffande. Ett steg tog han likväl framför sina
föregångare: han sökte i de vittra alstren ej
allenast logisk riktighet och oratorisk höjd,
utan sysselsatte sig ock med diktens plan,
komposition, karaktersteckning m. m. I sina
estetiska åsigter stöder han sig på Boileau
och Batteux; det inflytande af Baumgarten
man velat spåra i hans Tal om skaldekonsten
(1761) är tvifvelaktigt. Nämnda tal är dock
utmärkt genom sant poetiska glimtar af en högre
uppfattning af skaldekonsten. 1837 utgafs
en samling Vittra arbeten af B. (Se vidare
"Om Olof Bergklint, hans lif och vittra
verksamhet" af Lennart Ribbing, 1874.)
L. Rbg.
Berg-kolja, zool. Se Kungsfisk.
Bergkork, miner., en varietet af asbest (se
d. o.).
Bergkristall, miner., kallas i mineralriket
förekommande kristalliserad kiselsyra eller
qvarts. Bergkristallen förekommer i väl
utbildade, sexsidiga prismer, hvilkas ändar
utgöras af sexsidiga pyramider; ofta är han
färglös och genomskinlig, men ofta färgad:
mörkbrun (s. k. röktopas), violett (ametist), gul
(citrin) och svartbrun (morion). Bergkristallen
innesluter ofta främmande mineral, såsom klorit,
rutil, jernglans, och någon gång håligheter,
fyllda med vatten eller bergolja. Hans storlek
varierar betydligt: stundom är han mikroskopiskt
liten, stundom har han en tyngd af öfver 129
kilogr. (3 ctr). Bergkristaller äro ej sällsynta:
de anträffas i springor och håligheter i olika
bergarter. Särdeles rika fyndigheter förekomma i
Alperna, på Madagaskar, i Brasilien m. fl. st. I
Sverige träffas utomordentligt vackra och
vattenklara bergkristaller i Offerdals och Alsens
socknar i Jämtland. Bland de märkligaste fynden
är det, som gjordes 1869 vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
