Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis / 251-252 (1878) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berberin - Berberis - Berbice - Berceau - Berch, Karl Reinhold - Berch, Anders

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Berberin, kem., en alkaloid af
sammansättningen C₂₀ H₁₇ NO₄, hvilken
förekommer i berberis-buskens rot samt i en
mängd andra växter, t. ex. Hydrastis canadensis,
en nordamerikansk ranunculacé. Det bildar
gula, bittert smakande, små kristallnålar.
P. T. C.

Berberis L., bot. farmak., är namnet på
ett växtslägte, bildande typen för en egen
nat. fam., Berberideae Vent., och hörande
till kl. Hexandria L. Slägtet igenkännas på
de sextalige blomdelarnas inbördes motsatta
ställning – en afvikelse från den vanliga
skiftevisa anordningen af foder, kronblad och
ståndare, hvilken man sökt förklara genom det
antagandet, att de olike blomdelarna sitta
hvardera i två kransar, hvardera innehållande
tre metamorfoserade blad samt skiftevis ordnade
sins emellan. Blomkronan



är fäst under fruktämnet, som vid mognaden
bildar ett högrödt bär med 1–2 frön. Af
slägtet B. förekomma i Europa tre
såsom arter upptagna former samt ett par
underarter. Allmännast utbredd i de flesta
Europas land, liksom äfven i Skandinavien,
är den vanlige berberisbusken, B. vulgaris L.,
som i synnerhet på vissa trakter träffas ymnig
å backar och bergsluttningar. Bladen, som sitta
under knopparna, äro förvandlade till taggar,
som på yngre qvistars öfre delar äro enkla, men
på äldre grenar och stammar ega 2–7 taggar. Dessa
taggblad äro ständigt qvarsittande och blifva
å äldre stammar nedtryckta intill stammen. De
omvändt äggrunda, fint taggsågade blad, som
bilda buskens tämligen stela löfverk, utvecklas
från de knoppar, hvilka utväxa från de nämnda
taggbladens vinklar. Ibland finner man tydliga
öfvergångar mellan de örtartade bladen och de
omgestaltade taggbladen. Dylika taggblad finnas
äfven hos krusbärsbusken m. fl. De gula blommorna
sitta på något utdragna, kransvis ordnade skaft
på ett gemensamt hängande fäste; blomställningen
är således en hängande klase. Ståndarna visa en
egendomlig retbarhet, i det att de hastigt vika
sig intill stiftets märke, då detta beröres med
t. ex. en nålspets. Fysiologiskt har man ännu
icke nöjaktigt förklarat orsaken till denna
retbarhet, denna skenbara känselföreteelse. De
mogna bären hafva en starkt

sur smak af äpplesyra. De voro förr officinella,
Baccae Berberidis, och af deras saft beredde
man en sirap, Syrupus Berberidis, som sattes
till mixturer för att förbättra smaken. Bären
kunna användas till syltning, i hvilket fall
fröna likväl böra borttagas. Under senhösten
antager buskens bladverk samma högröda färg som
bären och bildar då en bjert lysande skiftning
i landskapets färgteckning. Landtmännen hata
med rätta denne buske och böra utrota densamme
i granskapet af åkrar, enär det är den å
berberis-buskens blad om våren växande svampen
Puccinia graminis, hvars sporer öfverflyttas
å närväxande sädesstånd och der utvecklas till
en ny svampform, beskrifven under namnet Uredo
segetwm, allmänneligen benämnd "rost" eller
"brand" å säden. Jfr Generationsvexling.
O. T. S.

De i Europas tertiär-aflagringar
förekommande fossila bladen af detta
slägte tillhöra underslägtet Mahonia.
A. G. N.

Berbice [börbis l. bö’rbis]. Distrikt i
den britiska kolonien Guayana i Syd-Amerika,
omfattande östre delen af nämnda koloni. 3,885
qv.-kilom. (70 qv.-mil). Omkr. 30,000 innev.,
mest negrer.

Berceau l. Berså, Fr. (af bercer), eg. vagga;
löfhvalf, löfsal.

1. Berch, Karl Reinhold, numismatiker,
f. i Stockholm 1706, student i Upsala 1723,
ingick 1732, efter en utrikes vetenskaplig
resa, i Antiqvitets-arkivet, utnämndes 1739
till kommissionssekreterare vid den svenska
beskickningen i Paris, blef 1749 ledamot
af Vetenskaps-akademien och året derefter
sekreterare i Antiqvitets-arkivet. Han blef
1755 kansliråd och upphöjdes 1762 i adligt
stånd, men tog aldrig inträde på riddarhuset.
Död i Stockholm 1777. B. var en framstående
myntkännare och ökade ansenligt arkivets
svenska och romerska myntskatter, hvarjämte
han upprättade en förteckning öfver dess
handlingar samt riktade det med egna
beskrifningar och allehanda nyttiga
arbeten. Äfven på häfdaforskningens område
intog han ett aktadt rum och utmärkte sig
särskildt genom en sträng kritik. Utom en
stor mängd afhandlingar i kulturhistoria och
myntväsende efterlemnade han Namnkunnige
svenske herrars och fruers skådepenningar,
med bifogade lefvernesbeskrifningar (3
flockar, 1777–81) samt "korta utkast" till
lefnadsteckningar öfver svenska regenter och
deras gemåler, från och med Gustaf II Adolf till
och med Fredrik I (1788).

2. Berch, Anders, den föregåendes
broder, statsekonomisk författare, f.
1711 på Larsbo bruk i Dalarna, blef
den förste innehafvaren af den lärostol
i ekonomi-lagfarenhet och statsekonomi,
som inrättades i Upsala 1741. Under sin
studietid hade han med förkärlek egnat sig
åt de matematiske vetenskaperna, och tillika,
1731, utgifvit och försvarat en afhandling De
felicitate patriae per oeconomiam promovenda.
Detta arbete i förening med hans tjenstgöring
i Stockholm, der han 1732 hade ingått i
Kommerskollegium, ledde derhän, att B., hvilken
såsom ograduerad nedsattes och motarbetades
från flere

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>