Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Becker, Johann Philipp - Becker, Nikolaus - Becker, Jakob - Becker, Konstantin Julius - Becker, Tyge Alexander - Becker, Karl - Becker, Jean - Beckerath, Hermann von - Becket, Thomas a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Schweiz, der han deltog i flere friskaretåg
och 1846 understödde införandet af den radikala
författningen i Bern. 1847 var han med i kriget
mot "sonderbundet". 1848 och 1849 var han
verksam, vid upproren i Baden och Pfalz. Sedan
dess har B. för det mesta lefvat i Genève, der
han är en af de verksammaste agitatorerna i det
internationella arbetareförbundet. 1863–64,
under det slesvig-holsteinska kriget, sökte
han grunda ett "kosmopolitisk-republikanskt
folkförbund", men hans sträfvan i detta fall
hade inga vigtigare följder..
Becker, Nikolaus, tysk författare, f. 1809 i
Rhen-Preussen, d. 1845, är känd förnämligast
genom det patriotiska qvädet Sie sollen ihn nicht
haben, den freien deutschen Rhein, hvilket
under många år med hänförelse sjöngs i hela
Tyskland på 70 olika melodier. Alfred de Musset
besvarade detsamma parodiskt med den qvicka visan
"Nous l’avons eu, votre Rhin allemand!"
Becker, Jakob, tysk genremålare, f. 1810 i
Dittelsheim vid Worms, gjorde sina studier i
Düsseldorf och blef 1840 professor i genre- och
landskapsmålning vid Städelska konstinstitutet i
Frankfurt a. M., der han dog 1872. Han tillhörde
först Düsseldorf-skolans romantiska riktning,
men öfvergick snart till genren, på hvilket
område han gjorde sig känd genom sina poetiska
framställningar ur (det rhenländska) folklifvet.
Becker, Konstantin Julius, tysk komponist
och musikskriftställare, f. 1811 i Freiberg
i Sachsen, var 1837–46 medarbetare i "Neue
zeitschrift für musik" och dog 1859. Af hans
kompositioner äro hans föga egendomliga, men
lätta sånger mest bekanta. För öfrigt skref
han en opera (Die belagerung von Belgrad) samt
instrumentalmusik. Vigtigare äro hans teoretiska
verk, t. ex. romanen Der neuromantiker (1840),
Harmonielehre (1842) och Männergesangschule
(1845) m. fl. A. L.
Becker, Tyge Alexander, dansk historiker,
f. 1812, från 1851 sekreterare i "Selskabet
for fädrelandets historie", d. 1869. Han
utgaf 1839–51 tidskriften "Orion", hvilken
bl. a. innehåller värdefulla bidrag till
slägten Limbeks historia, och lemnade
1844–57 texten till Richardts Prospecter af
danske herregårde. B. har äfven författat
historiska romaner (Bondekrigen, Klaus Limbek
den yngre, En familiehistorie m. fl.).
E. Eg.
Becker, Karl, tysk genremålare, medlem af den
kongl. akademiens senat i Berlin, föddes i
nämnde stad 1820. Han är en framstående kolorist
och håller sig med förkärlek på den historiska
genrens område. Genom sina mycket berömda scener
ur lifvet i Venezia på 1500-talet blef han
skaparen af den s. k. Venezianska genren. Bland
hans större, novellistiskt eller anekdotiskt
fattade, historiska kompositioner må här nämnas
Karl V:s besök hos grefve Fugger (i Berlins
nationalgalleri).
Becker, Jean, tysk violinist, f. 1836
i Mannheim, har med största bifall gjort
konstresor genom nästan hela Europa (i Stockholm
uppträdde han 1861). I Florens grundade han
1866 den berömde "Florentinske stråkqvartetten"
(Becker, Masi, Chiostri och Hilpert), som
öfverallt på sina resor väckt det mest
välförtjenta erkännande genom hittills
oöfverträffad klangskönhet, fulländadt samspel,
trogen nyansering och finkänslig uppfattning.
A. L.
Beckerath, Hermann von, tysk politiker,
f. 1801 i Krefeld i Westfalen, blef 1847 medlem
af den förste förenade landtdagen i Berlin och
uppträdde der i liberal anda som en entusiastisk
anhängare af Preussens och Tysklands enhet. Hans
anseende var så stort, att han fick i uppdrag
att författa svars-adressen på trontalet. 1848
invaldes han i nationalförsamlingen i Frankfurt
och tillhörde der högra centern. I Juli 1848
utnämndes han till riksfinansminister och
qvarstod på denne post till Sept. 1849. Han blef
sedermera medlem af den preussiske deputerade
kammaren och bekämpade ifrigt Manteuffels
politik. I Febr. 1850 valdes han till medlem
af Erfurt-parlamentet. 1852 drog han sig
tillbaka till privatlifvet och egnade sig sedan
hufvudsakligen åt sin store bankiraffär. Död
1870.
Becket, Thomas à, äfven känd under namnet
Thomas of Canterbury, föddes 1118 i London
och blef, sedan han studerat i Oxford,
Paris och Bologna, ärkedjekne hos ärkebiskop
Teobald af Canterbury. Sedan B., på denne
sin gynnares rekommendation, blifvit anställd
såsom kansler hos Henrik II, följde han denne
konung till Frankrike och deltog i striden
der i spetsen för ett lysande och talrikt
riddarefölje. Han blef också lärare för
kronprinsen och vann i så hög grad konungens
ynnest, att de två tycktes hafva blott ett
hjerta och en själ. När ärkebiskopsstolen i
Canterbury blef ledig, lät Henrik, 1162, välja
B. till Teobalds efterträdare. Men nu ändrade
B. helt och hållet sitt uppförande. Konungen
hade räknat på att i sin vän och hjelpare
finna ett troget stöd i kampen mot hierarkien
och den andliga makten; men B., som nu utbytt
sitt yppiga lefnadssätt mot allvar, försakelser
och from askes, uppträdde såsom en försvarare
af kyrkans oberoende och såsom en skyddare
af sina stamförvandter, de af normannerna
hårdt förtryckte angelsachserna. Öfvergifven
af biskoparna och till en tid af sjelfva
påfven, måste emellertid B. 1164 gifva sitt
bifall till konstitutionerna i Clarendon,
hvilka stadgade statens makt öfver kyrkan
och ställde de andlige under den verldsliga
lagskipningen. Men B. återkallade snart det
honom aftvungna samtycket, och då han till följd
deraf s. å. ställdes inför rätta i Northampton,
jäfvade han domstolen och vädjade till påfven,
Alexander III, samt flydde till Frankrike,
hvarifrån han, skyddad af landets monark, åter
bjöd sin konung trots. På kriget mellan Frankrike
och England följde fred och dermed år 1170 en
skenbar försoning mellan konungen och B., som nu
återvände till sitt ärkebiskopsdöme. Hemkommen,
uppträdde han likväl genast lika trotsigt mot
konungen, och då denne förbittrad uttryckte sin
undran om han då aldrig skulle blifva prelaten
qvitt, begafvo sig fyra af hofmännen till
Canterbury och mördade ärkebiskopen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
