Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Be - Be, kem., tecken för metallen berylliums atomvigt - Beachy-Head - Beaconsfield - Beaconsfield, Benjamin Disraeli, lord af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommit ur bruk, t. ex. bebrefva,
bekajelse, belefva m. fl.
Isländskan har ända till våra dagar hållit
sig fri från detta prefix, utom i orden bifala
(befalla), bihalda (behålla) och bitala (betala),
hvilka efter reformationstiden någon gång
brukats i teologiska skrifter. Jfr Bi, språkv.
Be, kem., tecken för metallen berylliums
atomvigt.
Beachy-Head [bitsji-hädd], udde i engelska
grefskapet Sussex, vid Kanalen, mellan Hastings
och Brighton. Franska flottan besegrade der
den engelsk-holländska 1690.
Beaconsfield [bikönsfild], en täckt belägen
by i närheten af London, är en af den engelska
literaturhistoriens mera minnesrika orter. Der
hade Edmund Burke under många år sitt lyckliga
hem, och Edmund Walter, sin tids förste lyriker,
vistades der gerna och ofta. Bägge äro der
begrafna.
Beaconsfield [bikönsfild], Benjamin Disraeli,
lord af B., engelsk statsman och författare,
föddes i London d. 21 Dec. 1805. Son af den kände
literaturhistorikern Isaac Disraeli, härstammar
han från en af de israelitiska familjer, som
vid slutet af 15:de årh. jagades från Spanien
af inqvisitionen. Han åtnjöt en omsorgsfull
undervisning under faderns öfverinseende och
sattes sedan i lära hos en sollicitor (advokat)
i London. B. sof, såsom han sjelf säger, i tre
år under dennes tak, men använde större delen af
dagarna till literära sysselsättningar. Redan
1826 blef han medarbetare i en tory-tidning,
men behandlades, trots sin konservativa ifver,
tämligen likgiltigt af toryerna. Han hämnades
genom att s. å. utgifva romanen Vivian Grey,
i hvilken han på ett ypperligt sätt skildrade
aristokratiens seder och anspråk. Detta arbete
vann ganska stort bifall. Derefter utkommo
i rask följd romanerna Henrietta Temple, The
young duke, Venetia, Ixion in heaven, The
wondrous tale of Alroy och Contarini Flemming,
hvilka alla vittna om en glänsande fantasi
och en sällspord kraft i sedemålningen. Medan
denna storartade literära produktion pågick,
företog B. vidsträckta resor (till Egypten,
Spanien, Turkiet m. fl. st.) och nedlade icke
vandringsstafven förrän 1831, då striden om
parlamentsreformen kallade honom tillbaka till
England.
B. kastade sig nu hufvudstupa in i politiken
och sökte, understödd af de radikale, hvilkas
åsigter han vid denna tid omfattade, att komma
in i underhuset. Han lyckades emellertid icke,
och hans demokratiska trosbekännelse What
is he? (1833) gjorde honom föga eller intet
gagn. B. kastade då sina liberala åsigter öfver
bord och uppträdde vid valet i Taunton 1835
som reaktionär tory-kandidat. Han angrep på
det skarpaste sina förre politiske vänner och
väckte i hela England ett ofantligt uppseende
genom den utmaning till en strid på lif och död,
som han utslungade mot Daniel O’Connels son,
Morgan O’Connel. Men trots alla ansträngningar
lyckades han först 1837 komma in i underhuset
(såsom
representant för Maidstone). Hans "maidenspeech" mottogs
med en storm af hånskratt. I anledning deraf
yttrade han de profetiska orden: "Den tid skall
komma, då I skolen lyssna till mig", men iakttog
sedan under ett par år fullkomlig tystnad. Under
tiden skaffade han sig genom ett rikt gifte
en oberoende ställning och studerade flitigt
utmärkta politiska talare. När han 1839 uppträdde
med ett sansadt och sakkunnigt anförande angående
literär eganderätt, mottogos hans ord för första
gången i underhuset med uppmärksamhet.
År 1841 valdes B. till underhusledamot för
Shrewsbury och samtidigt bildade han sällskapet
"Young England" (Unga England), som mäktigt
bidragit att hjelpa honom fram. Han blef detta
sällskaps literäre målsman och utvecklade dess
idéer i en serie af skrifter, hvilka särskildt
utmärka sig derigenom att de apoteoserade
medeltidens samhällsskick och öfriga förhållanden
samt förhärligade den judiska nationen. "Unga
Englands" idéer gå också igen i de båda
romanerna Coningsby or the new generation
(1844) och Sybil or the two nations (1845),
båda utmärkta genom stora literära förtjenster
och mästerliga framför allt i den polemiska
och satiriska skildringen af de politiska och
sociala förhållandena i England.
Då R. Peel 1846 framlade förslaget om
spanmålslagarnas upphäfvande, uppträdde
B. som hans häftigaste motståndare. Medgifvas
måste, att B. förstod konsten att försvara en
tillspillogifven sak. Hans skarpa dialektik,
blixtrande invektiv, bitande sarkasmer och
förkrossande ironi väckte beundran äfven hos
dem, som icke voro hans politiske vänner. Då lord
Bentinck 1848 dog, blef B. hans efterträdare
som chef för de konservative.
År 1852 måste ministèren Russel gifva vika för
ett tory-kabinett under Derby, och B. vann
som skattkammarkansler inträde i den nya
regeringen. Han öfvertog sitt ämbete med ett
lysande program; men innan ännu 1853 gått till
ända, hade han med sin finanspolitik störtat både
sig sjelf och ministèren. B. ställde sig derefter
å nyo i spetsen för "hennes majestäts opposition"
och bekämpade af alla krafter ministèrerna
Aberdeen och Palmerston, änskönt han nu hårdt
nära bekände sig till frihandelsgrundsatser. Då
det Palmerstonska kabinettet föll (1858), kom
Derby åter i spetsen för regeringen och förde med
sig B. som skattkammarkansler. Men icke häller
nu fick denne länge njuta af makten. Redan 1859
föllo både han sjelf och regeringen på den af
honom framlagde reformbillen, som förklarades
otillfredsställande. Från sistnämnda år till
1866 stod B. jämte Derby åter i spetsen för
tory-oppositionen och ogillade 1864, att England
skulle inblanda sig i Danmarks sak – en politik,
som utgjorde en naturlig konseqvens af B:s då
hyste grundsats: "England är en half-asiatisk
stat". När Derby 1866 åter bildade ett kabinett,
blef B. ännu en gång skattkammarkansler, och när
den giktsjuke premierministern i Febr. 1868 drog
sig undan affärerna, tog B. regeringstyglarna i
sin hand. Kabinettet genomförde under honom en
ganska liberal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
