Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Baudissin - Baudrillart, Henri Joseph Léon - Baudry, Paul Jacques Aimé - Bauer, Anton - Bauer, Karoline - Bauer, Bruno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Friedr. Magnus von B., den förres broder,
slesvig-holsteinsk general, f. 1792, var
öfverstelöjtnant och kommenderade 16:de
bataljonen i Rendsburg, då uppresningen i
hertigdömena utbröt 1848. Han gick genast öfver
till insurgenterna, och hans exempel hade ett
afgörande inflytande på många andra. Såsom
general deltog han i drabbningarna vid Bov,
Kolding och Isted samt blef flere gånger
sårad. B:s ridderliga väsende och personliga
tapperhet gjorde honom mycket omtyckt; också
tillbjöds honom öfverbefälet öfver hären,
efter Willisen, men han afböjde det. 1851
landsförvisades han af danska regeringen. Död
i Teplitz 1865.
Baudrillart [bådrijar], Henri Joseph Léon,
fransk ekonomisk skriftställare, f. 1821 i Paris,
inträdde 1855 som hufvudredaktör af "Journal
des économistes" och blef 1866 professor i
statsekonomi vid College de France. B. har
bl. a. skrifvit Manuel d’économie politique
(1857) och Rapports de la morale et de l’économie
politique (1860).
Baudry [bådri], Paul Jacques Aimé, fransk målare,
f. 1828 i Bourbon-Vendée, studerade i Rom och
var der en af de förste, som frigjorde sig
från det akademiska manéret. Han målar gerna
nakna, retande qvinnogestalter: Venus toilett,
Den botfärdiga Magdalena, Venus anadyomene
(1863), Diana (1865). Bland hans förträffliga
historiemålningar må nämnas Charlotte Corday
framför den mördade Marat (1861). Af B. äro
äfven de målningar, som pryda foyern i nya operan
i Paris.
Bauer, Anton, tysk rättslärd, f. 1772,
d. 1843 som professor i Göttingen. Bland
hans många arbeten må nämnas: Lehrbuch
des naturrechts (1808) och Lehrbuch der
strafrechtswissenschaft (1827), hvilka
upplefvat flere upplagor.
Bauer, Karoline, utmärkt tysk skådespelerska,
f. 1807. Hennes repertoar omfattade alla
dramatikens arter, och i alla hänförde
hon genom sitt konstnärliga spel och sin
melodiösa stämma. Hon uppträdde på nästan alla
Tysklands större teatrar, men verkade längst
i Dresden. 1844 gifte hon sig med den polske
emigranten grefve Broel-Plater och har sedan dess
varit bosatt i Schweiz. 1871 utgaf B. Aus meinem
bühnenleben (på svenska: "Ur mitt teaterlif",
1875) och 1875 Komödiantenfahrten, hvilka bägge
arbeten äro ganska vigtiga bidrag till de tyske
teatrarnas historia i det 19:de årh.
Bauer, Bruno, tysk skriftställare, föddes
1809 i hertigdömet Altenburg. 1834 utnämnd
till privatdocent i teologi vid högskolan
i Berlin tillhörde B. vid sitt första
uppträdande i literaturen den hegelska
skolans strängt konservative meningsflock
eller s. k. ytterste höger. I en granskning
af David Strauss’ ryktbara verk om Jesu
lefnad framkastade han, i öfverensstämmelse
med den ifrågavarande skolans åskådningssätt,
det sedermera af konfessionalismens sakförare
ofta upprepade påståendet, att kritiken bör vara
"positiv", d. v. s. göra till sin uppgift att på
undersökningens väg i oskadadt skick återvinna
den gamla troslärans hela
innehåll. Mot denna egendomliga åsigt riktade
Strauss det inkastet – som i sjelfva
verket ger dödsstöten åt hvarje teori om
en s. k. "bekännelsetrogen" kritik – att
en kritik, som icke vidkännes pligten att,
frigjord från förutfattade meningar, på alla
områden sorgfälligt skilja det falska från det
sanna, tydligen innebär en handgriplig
sjelfmotsägelse och sålunda endast är ett gagnlöst
gyckelspel. Det visade sig, att B. var emottaglig
för denna tillrättavisning. Genom en stridsskrift
emot Hengstenberg (1839) bröt han med ortodoxien
och flyttade samtidigt från Berlin till Bonn,
men sedan han utgifvit Kritik der evangelischen
geschichte des Johannes (1840) och Kritik
der evangelischen synoptiker (1841) fråntogs
honom af ministern Eichhorn, på den teologiska
fakultetens tillstyrkan, rättigheten att såsom
docent meddela undervisning vid universitetet i
Bonn. Han hade nämligen i de båda ofvannämnda
skrifterna ej allenast förkastat den kyrkliga
traditionen om evangeliernas uppkomst, utan låtit
sig af en måttlös förstörelselusta hänföras till
de vidunderligaste antaganden i ett äfven emot
den jämförelsevis hofsamma kritiken polemiskt
syfte. För denne tvifvelsjuke nedbrytare var
sjelfva Strauss endast en mäklande apologet,
som ryggade tillbaka, då det gällde att taga
ut steget. B. drager i härnad framför allt
emot det straussiska verkets grundtanke, att
de evangeliska berättelserna till stor del äro
myter, d. v. s. alster af den uti församlingen
i vissa religiösa ideers tjenst diktande
sagan. Det urkristna samfundsmedvetandet såsom
sådant, invänder han, "egde ju inga händer att
skrifva med, ingen skriftställaresmak, ingen
omdömesförmåga, hvarmed det kunde hopfoga det,
som hörde tillsammans". Evangeliernas tillvaro
förutsätter och hänvisar på bestämda författare –
hvilket Strauss väl ej bestridt, om ock i hans
framställning de enskilde skriftställarnas
verksamhet träder starkt i bakgrunden –, men
dessa hafva i det hela låtit sig ledas af ett
obegränsadt godtycke och bemängt sanningen med
afsigtlig dikt. Man kan t. o. m. sätta i fråga,
menade B., huruvida en Kristus verkligen funnits
till.
Samma öfverdrift i kritikens handhafvande –
röjande en ögonskenlig brist på historisk
sans och urskilning – utmärker B:s år 1850
offentliggjorda Kritik der paulinischen briefe,
deri han, öfverbjudande Tübingen-skolans kritik,
förklarar, att t. o. m. de fyra paulinska
hufvudbrefven äro oäkta. I den nyare teologiens
historia är B. representanten för den osunda
hyperkritik, som utgjorde reaktionen emot en
lika förderflig ensidighet i motsatt riktning:
ortodoxiens dogm om bokstafs-inspirationen.
B. har äfven utgifvit flere skrifter af
kulturhistoriskt och filosofiskt innehåll,
hvilka på sin tid väckte stort uppseende. Såsom
tänkare utbytte han den hegelska panteismen mot
en obeslöjad ateism och sökte i tvänne anonyma
afhandlingar ådagalägga, att hegelianismen,
riktigt uppfattad, leder tillbaka till
det adertonde århundradets gudsförnekelse.
C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
