biskop, Finlands reformator, antages vara född något af åren 1510, 1511 l. 1512. Hans fader var fiskare i byn Torsby, Pernå socken, i östra Nyland och hette Olof Simonsson. Efter att hafva åtnjutit undervisning i Viborgs skola kom han omkr. 1530 till Åbo, der han af reformationens finske apostel, Peter Särkilaks, fick den första väckelsen att i ord och gerning arbeta för de nya lärorna. Än mera afgörande för hans framtida verksamhet blef den resa han, sannolikt omkring år 1535, företog till högskolan i Wittenberg. Denna resa bekostades af biskopen i Åbo Mårten Skytte, som för att gagna reformationens sak i Finland anslagit en del af sina inkomster till underhåll för "qvicka finska studenter" vid utländska högskolor, förnämligast vid protestantismens stamort, Wittenberg. Agricola återvände derifrån 1539, väl rekommenderad af Luther och Melanchthon, samt utnämndes inom kort till rektor vid Åbo skola, hvarest han verkade med not och skicklighet i omkring nio år. Dessutom biträdde han biskopen vid kyrkovisitationerna och tog dervid tillfället i akt för att inverka på församlingarna genom predikningar. 1548 förordnades han till den ålderstigne Skyttes medhjelpare (coadjutor) och förestod efter dennes död, 1550, stiftet i fyra år, till dess han, 1554, af konung Gustaf I utan föregående val nämndes till biskop öfver Åbo stift. 1556, mot slutet af året, sändes han, jämte flere andra herrar, till Ryssland för att underhandla om fred efter det förödande krig, som pågått allt sedan 1554. På återvägen dog han plötsligen i Nykyrka socken d. 9 April 1557 och begrofs i Viborg. - Agricola är den förste finske biskop, som var gift. Han hade en son, Kristian, som adlades med namnet Leijonmarck. Hans närmaste afkomlingar behöllo likväl namnet Agricola. Först Kristians sonson Sven (se nedan) upptog, 1686, namnet Leijonmarck. - I reformationsverket ingrep Mikael Agricola tvifvelsutan kraftigast genom sin skriftställare- och öfversättareverksamhet på finska språket. Af hans tidigare tryckta arbeten, en Abc-bok och en katekes, finnes veterligen nu mera intet enda exemplar. Den äldsta af hans böcker, som ännu är i behåll, är "Bönebok ur bibeln" (Rukouskirja bibliasta), tryckt i Stockholm 1544, en diger volym af mer än 400 blad. Deri ingå utom bönerna äfven ett kalendarium med astrologiska tabeller och regler, uppgifter och ordspråk - liknande dem, som pläga förekomma i bondepraktikor - religiösa sentenser på latin, förteckning på paradisets fröjder och helvetets plågor m. m. d. I boken äro äfven intagna några stycken af Nya Testamentet. Hans öfversättning af N. T. i dess helhet utkom år 1548, likaledes tryckt i Stockholm. (Då och ännu nära hundra år derefter saknade Finland eget tryckeri.) Texten är försedd med korta noter och randanmärkningar. Dessutom förekomma deri inströdda träsnitt, i synnerhet i Uppenbarelseboken.
Efter Nya Testamentet utgaf A. öfversättningar af Psaltaren, några bland profeterna och andra stycken ur Gamla Testamentet äfvensom kyrkohandbok och "messa". I företalet till öfversättningen af Psaltaren förekommer en på vers författad finsk mytologi, hvilken om än i sig sjelf ganska knapphändig, dock är af icke ringa vigt såsom den äldsta pålitliga framställningen af finnarnes forna gudalära. - Genom dessa öfversättningar skapades det finska skriftspråket. Agricola höll sig dervid mest till den munart, som talas i det s. k. "Egentliga Finland" (trakten omkring Åbo), men då han egde vidsträckt kännedom äfven om andra dialekter, upptog han från dessa både ord och böjningsformer. Derigenom fick språket en större tillgång på uttrycksmedel, om ock mycken brokighet och ojämnhet ännu länge vidlådde skrifsättet. Äfven för kännedomen om de finska språkens historia och för utredningen af deras lagar äro Agricolas skrifter af stor betydelse, enär de härstamma från en långt äldre tid än andra finska språkminnen. Så är t. ex. den äldsta estniska bok, som finnes i behåll, nära hundra år yngre. Öfriga finska språk började ännu senare upptecknas i skrift.
V.
