Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALLINS LÄROÅR SOM PSALMDIKTARE . I q $
»Quelle abondance d’images! Quelle variété de figures! Quelle
hauteur d’expression! Quelle foule de grandes choses, dites, s’il se
peut, d’une manière encore pius grande!» När han talar om
psalmernas »gudomlighet» och »inspiration», är det ej ett
teologiskt-religiöst utan ett estetiskt omdöme, han fäller. Och i olikhet mot
Racines Cantiques bestämmas Rousseaus Odes sacrées icke af ett
asketiskt utan af ett artistiskt syfte, något som äfven visar sig i den
poetiska behandlingen af texterna såtillvida, att Rousseau mer än
Racine parafraserar, amplifierar, personifierar och allegoriserar.
Den latinsk-romanska abstrakta stiliseringen skiftar med den
he-braistiska drastiska konkretionen. Betecknande är växlingen
mellan så pappersknastrande fraser som »à la Vertu faire baisser
les yeux» eller »répousser de 1’Envie le pius dangereux assaut» och
så egendomliga bibliska vändningar som denna: »Celui qui forma
votre oreille Sera sans oreille pour vous? Celui qui fit vos yeux,
ne verra point vos crimes?»• Äfven här erinras man ofta om den
neologiska psalmstilen t. ex. i följande tacksamhetsbetygelse för
återvunnen hälsa:
J irai, Seigneur, dans vos temples,
Réchauffer par mes exemples
Les mortels les pius glacés . . .
Emellertid få ej alla dylika vändningar skyllas på
klassicismens benägenhet för abstraktion och reflexion. Till en del bär
nog Vulgatatexten själf skulden: bibelns poesi förlorar åtskilligt
af sin lifsvärme och lifsfärg vid öfversättningen till latinet. Det
är väl ej alldeles utan skäl som Grundtvig i sin pingstpsalm »Var
I ikke Galilæer» talar om att »Ordet døde i Latinen».1 Hvad som
däremot förträffligt bevaras i Vulgata är precisionen, uttryckets
koncentration. Men det är i synnerhet de gnomiska,
ordstäfs-aktiga partierna i bibeln, som draga fördel däraf, de mest
didaktiska, minst fantasiväckande och stämningsfyllda.
Man kan dock förstå, att för den med bibeln förtrogne det
måste vara en viss igenkännandets glädje och för den med bibeln
•obekante en frapperande dristighet och originalitet i de bilder och
uttryck, som möta t. ex. i J.-B. Rousseaus mest berömda
bibelparafras, Ode XV: Pour une personne convalescente (Tirée d’Isaie
Chap. 38):
1 Brix, Tonen fra Himlen, sid. 47.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
