Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Toomai vid elefanterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härligt, Kala Nag, men inte så härligt som jakten i
djungeln.»
»Hm!» sade Stor-Toomai. »Du är en pojke och lika vild
som en buffelkalv. Det här rännandet upp och ned bland
kullarna är inte den bästa regeringstjänsten. Jag börjar bli
gammal och jag har ingen smak för vilda elefanter. Jag
trivs bäst i murade elefantstall, med en spilta för varje
elefant och med stadiga pålar att binda dem säkert vid och
jämna, breda vägar att exercera dem på, men inte det här
ständiga fältlivet. Tänk ändå vad Cawnporebarackerna
voro bra. Det fanns en basar alldeles inpå och endast tre
timmars arbete om dagen.»
Lill-Tomai kom mycket väl ihåg
Cawnporeelefantstallen och sade ingenting. Han tyckte mycket mera om
fältlivet och hatade dessa breda, jämna vägar, med det
dagliga rotandet efter foder i furageringssreserverna, och de
långa timmarna, då man ingenting annat hade att göra än
titta på Kala Nag, som gick och var nervös vid sin påle.
Vad Lill-Toomai tyckte om, var att klättra uppför
ridstigar, där endast en elefant kunde ta sig upp; att dyka ned i
dalarna inunder; att spåra upp vilda elefanter, som betade
miltals därifrån; flykten av uppskrämda vildsvin och
påfåglar framför Kala Nags fötter; de bländande, varma
regnskurarna, när alla kullar och dälder ångade; de vackra,
töckniga morgnarna, när ingen visste, var man skulle komma
att slå nattläger; det oavbrutna, försiktiga drivandet
av de vilda elefanterna, och så den ursinniga rusningen och
fackelblossen och skriken och larmet under den sista
nattens drev, när elefanterna vältrade in i förpålningen som
rullstenar vid ett jordskred, därpå funno, att de inte kunde
komma ut, och kastade sig mot de väldiga pålarna endast för
att bli drivna tillbaka med rop och flammande facklor och
salvor av lösa gevärsskott. Även en liten pojke kunde där
vara till nytta, och Toomai för sin del gjorde lika stor nytta
som tre andra pojkar. Han brukade få sin fackla och svängde
den och tjöt som trots någon annan.
Men den riktigt trevliga stunden kom, när utdrivningen
började och keddah’n, det vill säga inhägnaden, såg ut som
en bild av världens undergång och människorna voro tvungna
att teckna åt varandra, ty de kunde inte höra sig själva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
