Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vita sälen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tiden nära kusten. Kotick simmade runt omkring dem och
över dem och under dem, men han kunde aldrig få dem att
öka farten med en enda mil. När de kommo längre norrut,
höllo de bugande rådplägningar med några timmars
mellanrum, och Kotick bet nästan av sig mustascherna av
otålighet, tills han såg, att de följde ett varmt strömdrag, något
som ingav honom litet mera respekt för deras förstånd. En
natt sjönko de genom det klara vattnet — sjönko som
gråstenar — och för första gången, sedan han gjort deras
bekantskap, började de simma raskt. Kotick följde, och farten
förvånade honom, ty han hade aldrig drömt om att det kunde
vara någonting bevänt med sjökon som simmare. De satte
kurs på en brant klippa vid kusten, en klippa som stupade
ned i djupt vatten, och döko in i ett mörkt hål vid foten av
den, tjugu famnar under vattenytan. Det var en lång,
lång simtur, och Kotick hade börjat längta efter frisk luft,
innan han kom ut ur den mörka tunnel, genom vilken de hade
fört honom.
»Vid alla sälar», utropade han, då han flämtande och
pustande åter kom upp i öppet vatten vid andra ändan, »det
var en lång dykning, men den lönade sig.»
Sjökorna hade skingrat sig och betade lättjefullt längs
kanten av den vackraste strand Kotick hade sett i hela sitt
liv. Där funnos milslånga sträckor av blankslipade
klipphällar, utmärkt passande att göra sälbarnkamrar utav, där
funnos lekplatser med hård och sluttande mark inåt land, och
där funnos dyningar för sälarna att dansa i och långt gräs att
rulla i och sanddyner att klättra upp och ned för; och — det
bästa av allt — Kotick kände av vattnet, som aldrig lurar en
klok säl, att människor aldrig hade varit där. Det första han
gjorde var att övertyga sig om att fisket var bra, och därpå
simmade han längs stränderna och tog reda på de härliga
låga sandöar, som halvt doldes i den vackra, böljande
dimman. Norrut, långt ut till havs, sträckte sig en rad av
bankar och skär och klippor, som aldrig skulle låta ett fartyg
komma närmare land än sex sjömil, och mellan öarna och
fastlandet gick ett djupvatten, som sträckte sig ända fram
till de tvärbranta klipporna, och någonstädes nedanför
klipporna låg mynningen till tunneln.
»Det är ju ett nytt Novastoshnah, men tio gånger bättre»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
