Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Hemma från vallfarten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi har läst om. Det fanns inte någon kungaborg på Sion
och inte något tempel på Moria, utan bara ett avgudahus.
Och inte fanns det några kungar eller krigshövdingar eller
krigsknektar och inte heller några överstepräster och
tempeltjänare och ingen Guds ark med kerubim och serafim. Jag
visste nog, att det skulle vara så, men jag kunde ändå inte
låta bli att undra varför detta och så mycket annat, som
hade varit stort och präktigt, hade blivit förstört. Jag tänkte,
att om detta och allt annat, som människor hade upprättat
på denna jorden, hade fått finnas kvar, så skulle den vara
alldeles uppfylld av härlighet. För man ser vid varje steg,
som man tar där ute, hur obeskrivligt grant där har varit.
Men så kom jag att tänka på att om allt detta hade funnits
kvar, så hade vi, som nu levde, ingenting att ta oss till, för
då behövdes inte vårt arbete. Och det är en människas största
lycka att få bygga upp vad hon själv behöver och visa vad
hon duger till, och därför måste det gamla bort. Och så
tyckte jag mig förstå varför Vår Herre låter riken falla och
städer krossas och människoverk bortsopas som löv för
vinden. Det får lov att vara så, för att människorna alltid
ska ha något att bygga opp och få visa vad de förmår.
Han vill inte, att vi ska gå till ärvda gårdar och uppröjda
hemman, utan han vill, att vi ska vinna åt oss på nytt det,
som ska vara vårt.
— Jaså, det är detta, som du har fått lära, sade Barbro,
och hon lät litet undrande.
— Jag vet inte om det kan vara någon tröst för alla, sade
Ingmar, men jag tänker på att om jag hade fått ärva
Ingmarsgården sådan den stod, när far dog, och hade fått
hans anseende med på köpet, så hade det väl inte varit
bra för mig. Jag vet inte vad jag skulle haft att göra. Då
hade jag ju kunnat gå och sova hela livet. Jag har varit
upprorisk i mitt hjärta många gånger, men nu kan jag tacka
Gud för att han slog min lycka i spillror, så att jag själv
fick vara med om att foga ihop den.
— Ja, det går an för den, som det lyckas för, sade Barbro.
— Det var en annan sak också, som jag fick lära mig
att ha fördrag med, fortsatte Ingmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
