Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Hemma från vallfarten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att han finge dö. Han sa, att han inte kunde slippa
härifrån, förrän du kom igen från vallfarten.
— Men är han inte särskilt sjuk i dag?
— Nej, inte är han mer sjuk än vanligt, men han tror
säkert, att han ska dö, och han har gått och lagt sig på
sängen i lillkammarn. Han har fått för sig, att han vill ha
allt på samma sätt, som din far hade det, då han dog, och
kyrkoherden och doktorn skulle nödvändigt sändas efter till
honom, därför att de blev hämtade till Stor Ingmar. Han
frågade också efter den präktiga bonaden, som låg bredd
över Stor Ingmar, men den fanns inte kvar på gården. Den
hade blivit såld på auktionen.
— Ja, det blev mycket sålt på den auktionen, inföll Ingmar.
— En av pigorna trodde, att det var Stig Börjesson, som
hade ropat in den där bonaden, och jag tyckte, att jag borde
försöka att skaffa den till rätta, så att Stark Ingmar skulle
få det, som han ville. Och det gick så lyckligt, att jag fick
köpa igen den. Jag har den här, sade hon och visade på ett
knyte, som hon bar i handen.
— Du har alltid varit god mot gammalfolket, sade
Ingmar. Det hördes en liten brytning i rösten, och på samma
gång gick han över vägen, så att han nu kom att gå bredvid
Barbro. Han andades tungt, och den tanken flög igenom
henne, att om hon bara hade stannat ett ögonblick, skulle
han ha slagit armarna om henne.
Det var väl också just det Ingmar hade velat göra, men
tanken på Stark Ingmar steg upp för honom och höll honom
tillbaka. "Det kan inte vara passande att tala om detta nu",
tänkte han.
— Du har inte önskat mig välkommen hem, sade Ingmar.
— Nej, sade Barbro och försökte att slå an en lättare
ton, men du kan väl förstå, att jag är glad åt att du är
kommen och har Gertrud med dig.
— Det var inte något lätt arbete, som du hade ålagt mig.
— Nej, jag kan tro det. Men jag tyckte, att det såg ut,
som skulle Gertrud vara glad åt att vara hemma igen.
— Jag tror, att hon är väl till freds med som det nu har
blivit, sade Ingmar. Mer sade han inte, men han började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
