Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Hemma från vallfarten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
håller på med, ska mitt liv bli ljust och lätt som en vårdag",
tänkte hon.
När Barbro hade stigit upp, kom hon ihåg, att det var
söndag, och hon var så upplivad av drömmen, att hon fick
mod att våga sig till kyrkan. Hon fann det inte rätt passande
att gå dit, men hon hade länge längtat efter att komma
i kyrkan, och nu beslöt hon sig för det. Hon tyckte, att hon,
som var i så stor bedrövelse, behövde kyrkan bättre än någon
annan. Hon klädde sig i kyrkkläder och gick helt stilla
hemifrån utan att säga till någon annan än Gammal Lisa
vart hon skulle ta vägen.
När hon gick över kyrkbacken, tyckte hon, att folk följde
henne med undrande blickar. Därför gick hon genast in
i kyrkan och satte sig på sin plats utan att tala med någon.
Hon sköt fram huvudduken och böjde ner huvudet. Hon
tordes inte se folk i ögonen, men hon var ändå glad, att hon
hade vågat sig hemifrån.
Medan Barbro satt i kyrkan och väntade på att
gudstjänsten skulle börja, kom Ingmar Ingmarsson körande på
vägen från järnvägsstationen. Han åkte på första sätet i en
trilla med skjutsbonden bredvid sig, bakom honom sutto
Gabriel och Gertrud. Just som de körde över flottbron,
hörde de, att kyrkklockorna ringde samman.
— Nu tror jag inte, att vi råkar någon av dem hemma,
som vi helst vill träffa, sade Ingmar, i det han vände sig
till Gabriel och Gertrud. Kanske vi likaså gärna kan gå
in i kyrkan? Det voro de andra med om, och Ingmar bad
skjutskarlen, att han skulle hålla på kyrkbacken.
De kommo inte in i kyrkan, förrän folk redan hade börjat
sjunga och satt nerböjda över psalmböckerna. Gertrud kom
först, hon gick med lätta steg framåt stora gången och hade
hunnit ett gott stycke in i kyrkan, innan någon märkte henne.
Äntligen råkade en av hennes läskamrater se upp, när hon
gick förbi, och kände igen henne. Hon stötte på sin granne,
och det gick sedan liksom ett sus från bänk till bänk:
— Det är Gertrud. Det är skolmästarns Gertrud.
Barbro hörde också viskningen och blickade upp. En ung
flicka gick just förbi på mittgången, smärt och vacker med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
