Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - "Vi ska mötas en gång"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gabriel satt mycket rak och stel, hans röst lät kall och
hård, så att man kunde tro, att det, som de talade om, var
honom mer än likgiltigt.
— Ingmar berättade, att han ämnade be dig följa med
oss på resan.
— Ja, han har frågat mig om saken, sade Gabriel, men
jag har sagt nej.
— Jag kunde tro, att du inte skulle vilja resa med, sade
Gertrud.
De sutto länge tysta och stilla, som om de inte hade något
att säga varandra, men Gertrud vände gång på gång ansiktet
mot Gabriel och betraktade honom. Han satt med huvudet
litet stelt upplyftat och såg uppåt himlen.
När tystnaden hade varat länge, sade Gabriel utan att ta
ner blicken från stjärnorna eller eljest göra en rörelse:
— Blir det inte kallt för dig att sitta så länge ute?
— Du vill visst, att jag ska gå min väg? sade Gertrud.
Gabriel gjorde en jakande böjning med huvudet, men han
trodde visst inte, att Gertrud kunde se detta i mörkret. Högt
sade han:
— Jag tycker nog om, att du sitter här.
— Jag kom hit ut i kväll, sade Gertrud, därför att jag
tänkte, att det var ovisst om vi skulle få träffas ensamma
någon mer gång, innan jag reser. Och jag ville passa på och
tacka dig för alla de mornar, som du har följt mig till
Oljoberget.
— Det gjorde jag bara för min egen glädjes skull, sade
Gabriel.
— Jag skulle också tacka dig för den gången du gick
efter vattnet från Paradisbrunnen, sade Gertrud och smålog.
Gabriel tycktes vilja svara, men i stället för ord kom bara
något, som var likt en snyftning.
Gertrud tyckte, att det var något oändligt rörande över
Gabriel denna kväll, och hon erfor ett djupt medlidande
med honom. "Om jag bara visste vad jag skulle säga för att
trösta honom! Om jag kunde säga något, som det skulle
göra honom glädje att tänka på, när han sitter ensam om
kvällarna under det här trädet!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
