Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Ingmars brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om han kunde få skriva nu på kvällen, skulle han sända
av det med första tåget på morgonen.
Ljung Björn skaffade honom det han önskade, och för
att Ingmar skulle få vara i fred, förde han honom ner
i snickarverkstaden. Där tände han en lampa och satte fram
en stol invid hyvelbänken.
— Här kan du sitta och skriva i god ro hela natten, sade
han, då han gick.
Så snart Ingmar var ensam, sträckte han ut armarna, som
man gör, då man erfar en stor längtan, och ett stönande steg
upp genom hans strupe.
— Å, jag tror inte, att jag står ut, sade han. Jag står rakt
inte ut med det, som jag har åtagit mig.
— Inte kan jag tänka på någon annan än henne, som jag
har lämnat, varken natt eller dag, fortfor han. Och det värsta
är, att jag inte tror, att jag kan göra Gertrud någon nytta.
Han satt en stund och funderade. Så smålog han litet åt
sig själv.
— Det tycks, som om jag borde ha lättare för att göra
det, som är rätt, jag, än andra, därför att jag är son till
Stor Ingmar. Men det är ingen hjälp. Jag är en lika stor
stackare i alla fall.
Det brevet, som Ingmar nu ämnade skriva, hade han tänkt
på varje dag, alltsedan han for hemifrån. Under hela resan
hade det förefallit Ingmar, som om han aldrig hade fått tala
ut med hustrun, och att han ändå borde försöka att riktigt
låta henne veta hur han hade det. Han hade inte så lätt för
att skriva heller, men han tyckte ändå, att om han skrev,
skulle han lättare komma över blygheten, som eljest hindrade
honom från att orda om sig själv.
Ingmar skrev till Barbro och talade om för henne allt det,
som hade rört sig i hans själ, alltsedan de hade blivit gifta,
påminde henne om de viktigaste händelserna under deras
äktenskap, sade henne vad han hade känt vid de olika
tillfällena och hur han så småningom hade kommit att tycka
om henne. Han skrev länge och fyllde väl ett par ark.
Alltsammans var inte annat än en lång bön till Barbro, att hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
