Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Barbro Svensdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det där lugnet, som hon ständigt visade, gjorde till sist
att Ingmar trodde, att hon inte en gång visste vad han gick
och bar på. Men så hände det en gång på hösten, när de
hade varit gifta ungefär ett halvt år, att det blev en kulen
och ruskig kväll. Ingmar hade varit ute alltsedan
mörkningen och kom sent hem. I storstugan, där folket låg, var
det nermörkt, men i lillkammarn brann en stor brasa
i spisen. Hustrun var uppe och hade satt fram mat, som
var något bättre än den vanliga. När Ingmar kom in, sade
hon till honom:
— Du ska lägga av dig rocken, den är alldeles våt.
Hon drog den av honom och höll upp den framför brasan.
— Herregud, så våt den är! sade hon. Jag vet inte hur
jag ska kunna få den torr till i morgon.
— Jag kan just undra var du har varit i sådant väder?
sade hon om en stund.
Det var första gången hon frågade honom om något
sådant. Han teg och undrade vart hon ville komma.
— Folk påstår, att du var kväll ror ner till skolhuset
och sätter dig på en sten vid älvkanten och inte rör dig ur
fläck på flera timmar.
— Man får låta folk prata, sade Ingmar och såg lika
lugn ut som förut, men han blev dock förargad över att
han hade blivit utspanad.
— Ja, men sådant kan inte vara roligt för en hustru att
höra.
— Å, svarade Ingmar, den, som har köpt sig en man,
kan inte vänta bättre.
Hustrun stod och försökte vända en rockärm. Den var hårt
stoppad och styv, så att hon hade stor möda med den.
Ingmar tittade upp för att se hur hon skulle uppta det han
hade sagt. Han märkte, att hon stod med ett småleende på
läpparna. När hon äntligen hade fått bukt på ärmen, sade
hon:
— Å, jag var väl inte så angelägen om att bli gift, jag
heller. Det var far, som styrde om alltsammans.
Ingmar såg än en gång på hustrun, och när han nu mötte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
