Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - Paradisbrunnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, svarade Gabriel, nu är det inte något mer hinder
i vägen, nu kommer jag lyckligt hem.
I detsamma lyfte Gertrud huvudet förväntansfullt och log
på nytt. "Bevare mig väl, hon tror visst, att jag har vattnet
här!" tänkte Gabriel. "Det var förfärligt illa gjort av mig
att narra henne. Hon dör säkert, om jag säger henne, att
här inte finns sådant vatten, som hon längtar efter."
I sin ångest tog han vattenglaset, som stod på bordet,
detsamma, som Betsy förut hade bjudit Gertrud, och räckte
det till henne.
— Vill du nu smaka vattnet från paradiset, Gertrud?
sade han och rösten skalv av ängslan. Han blev nästan
förfärad vid att se Gertrud sätta sig upp och gripa efter glaset
med båda händerna. Hon drack ur halva glaset med stor
begärlighet.
— Gud välsigne dig! sade hon. Nu får jag nog leva.
— Du ska få mer om en stund, sade Gabriel.
— Jag vill, att du ska ge de andra sjuka också av det
här vattnet, så att de med blir friska, sade Gertrud.
— Nej, sade Gabriel, vattnet från paradisbrunnen är bara
för dig. Det ska ingen annan dricka.
— Men du själv ska väl åtminstone smaka hur gott det
är, sade Gertrud.
— Ja, det vill jag, sade Gabriel. Han tog glaset från
Gertrud, vände det så, att hans läppar kommo på samma
ställe, som hennes nyss förut hade berört, och tömde det.
Innan han hade satt ner glaset på bordet, hade Gertrud
sjunkit tillbaka på kudden och somnat in så lätt som ett
barn. Men Gabriel blev stående och såg ömsom på glaset,
därur han nyss hade druckit, och på Gertrud.
Vad hade det kommit åt honom? Varför blev han så
stormande lycklig över detta, att Gertrud hade somnat, och
vad var det för en makt, som hade gett honom kraft att
berätta en sådan historia? Och först och sist: hur kom det
sig, att han utan att tänka på det hade vänt glaset så, att
hans läppar kommo att vidröra samma ställe som Gertruds?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
