Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - Paradisbrunnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på att just som jag ska stiga över en barnunge, som ligger
och sover mittpå gatan, slår en pojke ett krokben för mig,
och jag snavar till och börjar svära på svenska. Jag blir
förfärligt rädd förstås och sneglar på ungarna för att se
om de har märkt något. Men de ligger liknöjda och lata som
förut och vältrar sig i smutsen.
Gertruds hand låg alltjämt kvar över Gabriels, och han
kände sig egendomligt rörd över detta. "Gunhild skulle nog
tyckt om, att jag hjälpte henne", tänkte han. Han tyckte,
att det var, som om han berättade en saga för ett barn, och
han började roa sig med att brodera ut sin berättelse med
många äventyr. "Nu får jag göra så mycket jag kan av den
här vandringen, eftersom det roar henne", tänkte han, "sedan
får jag väl på något sätt försöka att komma ifrån saken."
— Ja, så kommer jag ut i solskenet på den stora, vida
tempelplatsen, sade han, och jag ska säga dig, att i första
ögonblicket glömmer jag bort både dig och brunnen och
vattnet, som jag skulle hämta.
— Vad i all världen är det då, som händer dig? frågade
Gertrud och smålog mot honom.
— Det är ingenting, som händer mig, sade Gabriel med
stor säkerhet, det är bara så, att där är så ljust och vackert
och fridfullt och olikt den svarta staden jag kommer ifrån,
så att jag bara vill stå stilla och se mig omkring. Och så
är det ju den vackra Omars moské, som står på
upphöjningen i mitten, och så många paviljonger och portvalv och
trappuppgångar och överbyggda brunnar att se på. Och alla
minnena sedan! När jag tänker på att jag står på judarnas
gamla tempelgård, önskar jag, att de stora stenhällarna,
som täcker marken, kunde tala och berätta för mig om allt,
som där har timat.
— Men det är kanske farligt, om du står stilla så där
och ser så främmande ut, sade den sjuka.
"Gertrud vill nog, att jag ska komma raskt tillbaka med
vattnet", tänkte Gabriel. "Det är besynnerligt så ivrig hon
är. Det är alldeles, som om hon trodde, att jag verkligen är
på väg till paradisbrunnen."
Men egentligen hade det gått på samma sätt med Gabriel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
