Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - I Gehenna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inte karlen just i detsamma hade stannat och vänt sig mot
honom.
— Här har du dem, sade han.
Mellan avskrädeshögar och ruinhopar låg en djup grop,
och i denna hade kolonisternas enkla svarta kistor blivit
nerkastade. De hade blivit nervräkta utan omsorg, gamla
kistor hade gått sönder, så att de döda, som lågo i dem,
voro synliga. Somliga kistor hade fallit upp och ner, och
ur de murkna locken framträngde långa, förtorkade händer,
som tycktes anstränga sig för att åter vända kistan på rätt led.
Medan Halvor stod och såg ner, kom arbetaren att betrakta
hans hand, som höll så hårt om stenen, att fingertopparna
vitnade. Karlen flyttade blicken upp till hans ansikte och
måtte däri ha läst något förfärligt. Han gav till ett utrop
och tog till flykten.
Men Halvor tänkte nu inte mer på honom. Han var
alldeles tillintetgjord av det han såg. Det förfärligaste var, att
den sträva liklukten hade stigit upp i luften och vitt och
brett förkunnat vad som hade skett. Ett par gamar seglade
redan högt uppe i rymden och väntade endast på ännu några
kamrater för att slå ner. På långt håll hördes surrandet
av en mängd svarta och gula småkryp, som svärmade Över
kistorna. Ett par gathundar kommo löpande. De satte sig
med långt uthängande tunga på randen av den stora graven
och blickade ner.
Halvor påminde sig med en rysning, att han befann sig
på sluttningen av Hinnoms dal, helt nära den plats, där
Gehennas eld fordom hade brunnit.
— Detta är sannerligen Gehenna, detta är fasans boning!
utbrast han.
Men Halvor stod inte länge stilla och betraktade detta.
Han sprang ner i gropen, vräkte undan de tunga kistorna
och kröp in mellan de döda. Han sökte och sökte, tills han
fann Lill Gretas kista. Och när han hade funnit den, lyfte
han den på sina axlar och steg upp ur graven.
— Hon ska då åtminstone inte säga, att hennes far lät
henne ligga på det här stället över natten! utropade han.
— Käraste barn! sade han med allvarlig och övertygande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
