Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - "Murar av guld och portar av bränt glas"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vårens praktfulla röda anemoner och vallmorosor, alla små
tusenskönor och nejlikor, som hade täckt marken med en
tät, rödvit matta, voro förintade. Borta voro också de skördar
av vete, råg och durra, som hade vuxit på de ställen, där
slätten låg under odling, och skördemännen med sina oxar
och åsnor, med sina sånger och danser voro dragna till sina
byar. Det enda spår av vårens härlighet, som fanns kvar,
voro några höga, förtorkade stånd, som reste sig över den
förbrända marken och som en gång hade uppburit Sarons
berömda liljor.
Hellgum pekade oupphörligen ut för de resande vad det
var för märkvärdiga eller heliga orter, som de foro förbi,
men Birger var nu så illa däran, att han inte fullt förstod
vad som sades. Han hörde, att det var tal om Simson och
filistéer, och han fick någon föreställning om att det var
Simson, som både hade förbränt fälten och släppt lös den
brand, som rasade inne i hans huvud.
När de hade överfarit slätten och kommo in bland Juda
berg, hade inte Birger mycken reda på sig. Det var ingen
vild bergstrakt, utan bara ett virrvarr av gröna kullar,
mellan vilka järnvägen med stor möda slingrade sig fram.
Birger Larsson tyckte, att gröna vallar restes upp mellan
honom och staden, som han ville komma till. Han grävde
sig igenom den ena efter den andra, men ständigt steg ett
nytt hinder upp framför honom. Han blev så brinnande het
av allt arbete, att svetten dröp av honom, och på samma
gång så matt och trött, att han inte förstod hur han skulle
hinna fram. När äntligen kullarna veko åt sidan och någon
sade, att de nu voro framme i Jerusalem, stod det så illa
till med Birger, att Tims Halvor och Ljung Björn måste ta
honom under armarna och nära nog bära honom ut på
perrongen.
Hellgum hade telegraferat från Jaffa för att underrätta
kolonisterna om svenskarnas ankomst. Flera av dem hade
kommit ner till järnvägen för att välkomna de resande. Det
var Hellgums hustru, och det var de båda döttrarna till
Stor Ingmar, som hade farit till Amerika strax efter faderns
död, och det var ännu flera sockenbor, som hade slutit sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
