Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - Gertrud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kanske skulle jag då slippa skräcken? Kanske skulle jag
då undgå att bli tokig? Kanske det kunde vara ljuvt att låta
Ingmar lida vad jag lider?"
Den vackra barrstigen tycktes henne ändlöst lång. Hon
gick där en hel timme förvånad över att ingenting
underbart inträffade. Till sist förde stigen ut på en slät skogsäng.
Det var en liten vacker plats, beväxt med friskt, saftigt
gräs och en mängd blommor. På ena sidan reste sig en
tvärbrant bergvägg. På de andra sidorna stodo höga träd. Det
var mest rönnar med stora, vita blomklasar, men också björk
och al. En ganska bred och vattenrik bäck kom strömmande
utför bergväggen, sökte sig fram över ängen och kastade sig
därpå ner i en klyfta, som var alldeles uppfylld av frodigt
uppspirande träd och buskar.
Gertrud tvärstannade. Hon kände med ens igen platsen.
Den där bäcken kallades Svartvattnet, och det berättades
märkvärdiga saker om den. Det hade hänt flera gånger, att
människor hade blivit besynnerligt seende, när de hade
gått över bäcken. En gosse, som hade gått över den, hade
sett ett brudtåg, vilket just då drog till kyrkan långt nere
i bygden, och en kolare hade sett en kung med krona på
huvudet och spira i handen rida till sin kröning.
Gertrud fick hjärtat upp i halsgropen.
— Gud nåde mig för vad jag får se! suckade hon.
Hon var nästan frestad att vända om.
— Men jag måste ju fram där, jag fattiga barn, klagade
hon. Jag måste ju fram där för att få igen mina kor.
— Herre Gud! bad hon och knäppte händerna i sin stora
oro. Låt mig inte få se något styggt eller ont! Låt mig inte
komma i någon svår frestelse!
Hon var så viss om att hon skulle få se något, att hon
knappt vågade vandra ut på de platta stenarna, som ledde
över bäcken.
När hon stod mitt i bäcken, såg hon något röra sig i
skogsdjupet på andra sidan. Men det var inte något bröllopståg,
utan en ensam man, som långsamt kom gående ut på ängen.
Han var hög och ung och bar en fotsid, svart klädnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
