Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Förra avdelningen - Hellgum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folk köpa vad som är nyttigt och nödvändigt, men det tycker
Gunnar är orimligt. Och vi kan inte ge vika, varken han
eller jag, och nu tvistar vi alltid, och nu tycker han inte
om mig mer, ser du."
Hon såg på karlen med sina förvildade ögon, liksom
förvånad, att han inte gav efter för hennes böner.
"Men du kan väl förstå, att jag inte kan leva med den
skammen, att han låter länsman göra utpantning hos fattigt
folk och ta ifrån dem den enda kon eller ett par stackars
får!
Det kan aldrig bli bra, förstår du inte det? Varför kan
du inte gå, så att jag får göra slut på det?"
Men under det att karlen betraktade Brita, blev hon allt
lugnare, och om en stund började hon gråta helt stilla. Hon
hade blivit rörd över den främmande, som satt och vaktade
henne. Det var märkvärdigt gjort av en, som alls inte kände
henne.
Så snart karlen märkte, att Brita grät, reste han sig och
gick mot dörren. När han stod på tröskeln, vände han sig,
borrade ögonen in i Britas än en gång, harskade sig och
sade med djup röst:
— Gör dig själv intet ont, ty den tiden nalkas, då du
ska få leva i rättfärdighet.
Därmed gick han. Hans steg ljödo tunga i trappan och
på vägen, då han avlägsnade sig.
Brita skyndade in i bodkammaren, hon tog ner snaran
och lyfte stegen åter ut i boden. Sedan satte hon sig på en
kista och rörde sig inte under ett par timmar.
Hon hade den känslan, att hon länge och väl hade vandrat
omkring i en natt, som hade varit så mörk, att hon inte
hade kunnat se sin egen hand. Hon hade gått vilse, visste
inte vart hon var kommen, och för varje steg hon hade
tagit, hade hon fruktat, att hon skulle störta ner i ett kärr
eller en avgrund. Men nu hade någon ropat till henne, att
hon inte skulle vandra vidare, utan sätta sig ner och vänta,
tills det bleve dager. Hon var glad, att hon inte måste
fortsätta den farliga vandringen. Nu satt hon och väntade på
gryningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
