Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Förra avdelningen - Hellgum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om den, som smyger omkring i mörkret för att fånga själar,
som lägger ut lastens snara och syndens lockelse.
Människorna ryste och sågo världen uppfylld av djävlar,
som frestade och lockade. Allt var synd och fara. De
vandrade på falluckor, de voro som vilda skogens djur, de
pinades och hetsades.
När Dagson talade om detta, for hans röst genom salen
som en vilt vinande vind, och hans ord voro som eldslågor.
Alla, som hörde Dagsons tal, tyckte, att det var likt en
skogsbrand. Med alla dessa djävlar och all rök och eld
förnam man det så, som då skogen brinner omkring en, då
elden kryper fram i mossan, där man trampar, och rökmoln
vältra fram i luften, som man ska andas, då värmen sveder
ens hår och dånet av branden fyller öronen och gnistor vilja
sätta eld på ens kläder.
Dagson jagade människorna fram på detta sätt, genom eld
och rök och förtvivlan. Eld hade de framför sig, eld bakom
sig och eld på alla sidor. Man såg intet annat, än att man
måste förgås.
Men genom all denna förfäran förde han dem fram till
en grön plats i skogen, där allt var lugn och svalka och
trygghet. Mittpå den blommande skogsängen satt Jesus, han
sträckte ut sina armar över de flyende och jäktade
människorna, och de lade sig ner vid hans fötter, och all fara
var över, och det fanns inte mer nederlag eller förföljelse.
Dagson talade, såsom han själv kände det. Bara han fick
lägga sig ner vid Jesu fötter, erfor han frid och lugn och
fruktade ingen av alla livets farligheter.
Efter Dagsons tal uppstod livlig rörelse. Flera gingo fram
och tackade honom, medan deras ansikten överströmmades
av tårar. De sade, att de av denna predikan hade blivit
väckta till en rätt tro på Gud.
Men Karin Ingmarsdotter satt orörlig, och när Dagson
hade slutat, lyfte hon de tunga ögonlocken och såg på
honom, som om hon förebrådde honom, att han ingenting
hade kunnat giva henne.
I detsamma ropade en stark stämma utanför missionssalen
så högt, att hela församlingen hörde orden:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
