Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Förra avdelningen - Den vilda jakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stuga. Ingen rörde sig, ingen sade något, det var, som om
ingen mäktade.
Stundom kunde man tro, att skräcken hade utsläckt allt
liv, stundom hörde man av ett häftigt andetag, att det ändå
fanns någon, som levde.
Men ingen rörde sig på länge, länge. Somliga stodo
upprätta, stödda mot väggarna, andra hade sjunkit ner på
bänkarna, de flesta lågo på golvet i ångestfull bön. Alla
förblevo orörliga, förlamade av skräck.
Så gick timme efter timme, och under tiden var det
mången, som rannsakade sin själ och beslöt, att han ville
leva ett nytt liv, närmare Gud och längre från hans fiender.
Ty var och en av de närvarande tänkte: "Det är för något
jag har gjort, som detta har kommit över oss. Detta har
skett för mina synders skull. Jag hörde nog hur de, som
for förbi, ropade mig och hånade och skrek ut mitt namn."
Men vad Gertrud angick, tänkte hon endast: "Nu vet jag,
att jag aldrig kan leva skild från Ingmar, utan alltid måste
vara tillsammans med honom för den trygghetens skull, som
utgår från honom."
Så småningom började det dagas, det svaga gryningsljuset
trängde in i stugan och belyste de många bleka ansiktena.
En och annan fågel hördes kvittra. Stark Ingmars ko
bölade efter mat, och hans katt, som under dansnätterna
aldrig sov i stugan, kom och jamade utanför dörren.
Men ingen rörde sig, förrän solen rann upp bakom de
östra bergen. Då smög sig en efter annan bort utan att säga
ett ord eller bjuda farväl.
Utanför stugan möttes de bortgående av förödelsens
styggelse. En stor gran, som hade stått tätt vid ingången,
hade bräckts vid roten och fallit, riskvistar och
gärdsgårdsstörar lågo kringströdda på marken, ett par flädermöss och
ugglor hade krossats mot stugväggen.
Allt uppåt Klackberget syntes en bred väg, där alla träd
voro kullstörtade.
Ingen vågade länge betrakta detta, utan alla skyndade ner
mot bygden.
Men alltmedan de gingo, vaknade morgonen omkring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
