Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Inledning - Ingmarssönerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— När jag såg på mor, tyckte jag inte jag kunde ge
henne en sådan som du till sonhustru.
— Nej, det går inte an heller, Ingmar.
— Jag hade så mycken förargelse för din skull, ingen
ville se åt mig, därför att jag hade ställt det så illa för dig.
— Nu tror jag du gör, som du sa nyss, sade Brita, du
slår mig.
— Ja, det kan ingen människa begripa hur ond jag är
på dig.
Hon satt tyst.
— När jag tänker på hur jag har haft det nu i dagar
och veckor, började han på nytt.
— Å män, Ingmar!
— Ja, det är inte därför jag är ond, men jag hade ju
kunnat låta dig resa.
— Höll du inte av mig, Ingmar?
— Nej då.
— Inte på hela resan?
— Inte ett ögonblick. Jag var bara led åt dig.
— När kom det igen?
— När jag fick brevet.
— Jag såg nog, att det var slut för dig, och det var därför
jag tyckte det var en sådan skam, att du skulle få veta, att
det hade börjat för mig.
Ingmar började skratta helt lågt för sig själv.
— Vad är det, Ingmar?
— Jag tänker på att vi har rymt ur kyrkan och blivit
bortkörda från Ingmarsgården.
— Och det skrattar du åt ?
— Ska jag inte skratta? Vi får väl bo på landsvägen som
skojare. Det skulle far se!
— Du skrattar i dag, men det går inte, Ingmar, det går
inte, och det är mitt fel.
— Jag tänker det går, sade han, för numera bryr jag
mig inte ett dyft om något annat än dig.
Brita var halvt gråtfärdig av ängslan, men han lät henne
bara tala om gång på gång hur hon hade tänkt på honom
och längtat. Han blev så småningom stilla som ett barn, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
