- Project Runeberg -  Jerusalem /
35

Author: Selma Lagerlöf - Tema: The Holy Land
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Inledning - Ingmarssönerna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Det var efter detta, som jag började tycka om dig. Jag
hade aldrig trott, att en människa kunde säga något sådant.
Det var övermänskligt, att du kunde säga så till mig, Ingmar,
efter allt jag hade gjort dig. När jag då såg på dig, tyckte
jag, att du såg bättre ut än alla de andra, du var klokare
än de alla, och du var den enda, som det var gott att leva
tillsammans med. Jag blev så kär i dig, och jag tänkte, att
du hörde till mig och jag till dig. Och först tog jag för
alldeles givet, att du skulle komma och hämta mig, men
sedan vågade jag inte tro det.

Ingmar lyfte upp huvudet.

— Varför skrev du inte?

— Jag skrev väl.

— Och bad mig förlåta dig! Det var väl ingenting att
skriva om!

— Vad skulle jag ha skrivit?

— Om det andra.

— Skulle jag ha torts skriva det, jag?

— Nu hade jag så när inte kommit.

— Men, Ingmar, tordes jag skriva friarbrev efter allt, vad
jag hade gjort dig? Sista dagen i fängelset skrev jag till
dig, därför att prästen sa, att jag måste. Han tog brevet och
lovade, att du skulle få det, när jag var rest. Och nu har
han redan skickat av det.

Ingmar tog hennes hand, lade ut den på jorden och slog
på den.

— Jag kunde slå dig, sade han.

— Du kan göra med mig vad du vill, Ingmar.

Han såg upp i hennes ansikte, som lidandet hade gett en
ny skönhet. Han reste sig något och hängde sig tungt över
henne.

— Det var så nära, att jag hade låtit dig resa.

— Du kunde nog inte annat än komma.

— Jag ska säga dig: jag tyckte inte om dig.

— Det kan jag så väl förstå.

— Jag blev så glad, när jag fick höra, att du skulle till
Amerika.

— Ja, far skrev, att du var nöjd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:31:55 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jerusalm/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free