Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Inledning - Ingmarssönerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
händerna för ansiktet. Jag skulle aldrig ha kommit tillbaka,
sade hon och snyftade.
— Å, men stig nu ur! sade Ingmar.
— Låt mig fara tillbaka till staden! Jag är inte god nog
åt dig.
Ingmar tänkte kanske, att hon hade rätt häri. Han sade
ingenting, men stod med fotsacken i handen och väntade.
— Vad säger hon? frågade mor Märta, där hon stod i
förstudörren.
— Hon säger, att hon inte är god nog för oss, sade
Ingmar, ty Brita kunde inte göra sig hörd för gråts skull.
— Och varför gråter hon? frågade gumman.
— Därför att jag är en så arm synderska, sade Brita och
tryckte händerna mot hjärtat. Hon tyckte, att det ville brista
av sorg.
— Hur? frågade gumman åter.
— Därför att hon är en så arm synderska, upprepade
Ingmar.
När Brita hörde, att han upprepade hennes ord med kall,
likgiltig röst, bröt med ens sanningen in på henne. Nej,
aldrig skulle han ha stått så där och upprepat de orden för
modern, om han hade tyckt om henne, om han hade haft
ett spår av kärlek för henne. Det var ingenting att undra
över längre. Nu visste hon vad hon behövde veta.
— Varför stiger hon inte ur? frågade gumman.
Brita bekämpade gråten och svarade själv högt:
— Därför att jag inte vill bringa Ingmar i olycka.
— Jag tänker hon talar rätt, sade matmodern. Låt du
henne resa, Lill Ingmar! Du ska då veta åtminstone, att
annars blir det jag, som far. Jag sover inte en natt under
samma tak som en sådan där.
— Låt oss för Guds skull resa! jämrade sig Brita. Ingmar
svor till, vände hästen och hoppade upp i kärran. Han var
led vid alltihop och gitte inte kämpa längre.
När de voro utkomna på vägen, mötte de kyrkfolk gång
på gång. Ingmar blev besvärad av det och körde plötsligen
in på en liten skogsväg, som hade varit landsväg förr i tiden.
Den var stenig och backig, men väl farbar för enspännare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
