Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Inledning - Ingmarssönerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ruvade på det, att jag hade skjutit upp bröllopet, men
jag var rädd för att fråga om det. Ni vet, far, att ni hade
alltid sagt, att det året, då jag gifte mig, skulle det
rödfärgas. Och den där rödfärgningen hade jag rakt inte råd
med det året. Alltihop blir bra nästa år, tänkte jag."
Plöjaren gick och rörde läpparna. Han var så borta i sina
tankar, att han alldeles tyckte sig se faderns ansikte
framför sig. "Jag får lov att lägga fram alltihop riktigt tydligt
och klart för far", tänkte han, "så att han kan ge mig ett
gott råd."
— "Så gick hela vintern, och jag tänkte ofta, att om
Brita skulle hålla i med att vara så olycklig, så hade jag
hellre velat avstå från henne och sända hem henne till
Bergskog, men nu var det för sent det också. Och så kom vi
fram ända till maj. Då märkte vi en kväll, att hon hade
smugit sig bort. Vi sökte henne hela natten, och på morgonen
fann en av pigorna reda på henne."
Nu har jag svårt att säga något mer, utan jag tystnar, och
då frågar far: "Hon var då väl aldrig död i Guds namn?" —
"Nej, inte hon", säger jag, och far hör hur jag skälver på
rösten. — "Var barnet fött?" säger far. — "Ja", säger jag,
"och hon hade strypt det. Det låg dött bredvid henne." —
"Men hon var väl aldrig rätt klok?" — "Jo, klok var hon
nog", säger jag. "Hon gjorde det för att ta hämnd på mig,
därför att jag hade tvingat mig till henne. Hon skulle ändå
inte ha gjort det, om jag hade gift mig med henne, sa
hon, men då jag inte gjorde det, hade hon tänkt, att när
jag inte ville ha mitt barn med ära, skulle jag inget barn
ha." Far blir alldeles tyst av bedrövelse. — "Hade du glatt
dig åt barnet, Lill Ingmar?" frågar han till sist. — "Ja",
svarar jag. — "Det var synd om dig, att du skulle råka ut
för ett dåligt kvinnfolk."
"Hon sitter väl fängslad nu?" säger far. — "Ja, hon blev
dömd till tre år." — "Och det är för detta, som ingen
vill ge dig sin dotter?" — "Ja, men jag har heller ingen
frågat." — "Och det är därför, som du ingen makt har
i socken?" — "De tycker, att det inte borde ha gått så för
Brita. De säger, att om jag hade varit en klok karl som ni,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
