Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 30 December 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HIGH LIFE I RYSSLAND.
FRU PATOSKOJA.
Storfurstinan Anastasia af
Monte-negro, syster till drottning Helena
af Italien, tar för icke längesedan
låtit skilja sig från sin förste man,
prins Ge^rg af Lichtenberg och
ingått äktenskap med storfurst
Nikolai Nikolaievitsj. Denne har af
denna anledning brutit sin
förbindelse med den sköna fru Patoskaja.
Storfurst Nikolai är
högstkommen-derande öfver ryska armén och son
till den från rysk-turkiska kriget
1877 bekante storfurst Nikolai.
fCIxrh*. Bengt Silfrvrtparr.
Öfver st frnn vänster:
STORFURST NIKOLAI
NIKOLAIEVITSJ.
STORFURSTINNAN
ANASTASIA.
PRINS GEORG AF
LICHTENBERG.
TRE BREF.
FÖR HVAR 8 DAG AF ANNA MALMSTRÖM.
Mars.
Torsten!
Jag har diöjt länge med mitt svar, Torsten! Och ändå visste jag ju
så väl, att detta en gång skulle komma — att du, när tiden var inne,
skulle be mig bli din hustru helt korrekt och pliktskyldigast, na-
turligtvis. Å, Torsten, kan du minnas den tid då ej detta uppställts som mål
för vår timliga, för att ej säga andliga välfärd? Å, jag vet, jag vet —
det sjunger i mina öron ständigt — släktens intressen — det
olycksaliga testamentet — fädernegodset — ibland knyter jag händerna i
raseri öfver dessa bojor, våra nögt älskade fäder smidt!
Å, Torsten, då man som vi vuxit upp tillsammans, äro kusiner och
känna hvarann båda utan och innan — tror du ej det är vågadt, Torsten?
Och ändå är det som om osynliga länkar bundo mig, länkar, som
jag ej kan slita. Du är så stark, Torsten, och lugn — redan som liten
blef jag ju trygg i mina’värsta bekymmer, bara du kom — tror du, att
experimentet kan lyckas? Tänk, Torsten, om jag en gång mötte det där
underbara, ofattliga, som jag nu nästan bäfvar för; skulle du då låra mig
gå, Torsten? Eller du själf — hur kan du vara så säker? Är ditt eget
hjärta så alldeles osårbart, så absolut att lita på?
Mitt hufvud bränner och allt inom mig står undrande och spörjande. Du
måste komma själf, Torsten; förr kan jag ej svara dig.
Ragna.
Augusti.
Käre Torsten!
Det b’ef tomt efter dig sedan du rest, Torsten! Medan du excerserar
och examinerar dina rekryter och fältmanöverns vågor gå högt, sitter jag
här hemma i min lugna vrå och låter tankarne gå tillbaka till vår långa,
härliga sommar i sol och glädje — ända från vårt bröllop i maj, då
fruktträden stodo i blom tills nu, då kvällarne bli allt mörkare och längre.
Å. Torsten, minns du, hur vi jublade, då de sista gästerna rest, och vi
visste, att hela, långa sommaren låg framför oss. Och som en dröm gick
ti Jen — som för två goda kamrater, som för två glada barn gledo
dagarne frän., medan syrenerna blommade och föllo och de första rosorna
började glöda...
En sådan sommar, Torsten, aldrig har väl solen lyst klarare! Minns
du gimmelgumman i grindstugan: "Jesses är den där lilla flickan själfva
hennes nåd?" Så vi skrattade, du! Och yåra långa ridturer öfver stock
och sten? Tidigt om morgnarna, när du kastade sand på mitt fönster
och jag yrvaken plirade mot solen — i en blink kommo kläderna på och
— 205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
