Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 30 December 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
våning, och träda in i %ans förmak, skulle vi med skäl
kunna tro, att de tre åren aldrig existerat, utan att
vi stå på samma punkt, så precist likadant ser allting
ut därinne. Till och med den oreda som förekommer
vid en hastig afresa och däraf föranledd inpackning,
visade sig ölverallt i rummet.
Postmästaren, som kommit upp emedan Bunges
själstillstånd på senare tider oroat honom, blef helt
häpen stående på tröskeln.
— Hvad tusan vill detta säga? Hvart har
karlen tagit vägen? Bunge! Bunge!
Intet svar.
— ThLda! Thilda —a!
Damen i fråga kom verkligen inrusande med en
damborste i handen och en arg blick i ögonen.
— Hvad ä de om?
— Hvar är hofrätisnotarien ?
— Hur skall jag veta det?
— •Har han rest bort?
— Det måtte väl postmästarn se.
— Hvarthän, och när kommer han tillbaka?
— Hur skall jag veta det? — Och därmed
försvann fröken Thilda, och smällde igen dörren efter
sig, lämnande postmästaren häpen och orörlig midt
på golfvet.
Man var minsann ej van vid oförmodade
tilldragelser i Xköping. Och där brukade folk aldrig så
här schappa utan att säga till. Högst besynnerligt.
Det förstås — Harald Bunge hade då aldrig varit
lik andra människor. Tänk bara, då han för tre år
sedan fick den galna idéen att resa ut för att få en
»upplefvelse». Galenskaper! Och så tog han semes-
ter på en månad, och kom igen efter fjorton dagar,
och såg ut som hade han sålt smöret och
tappat.pän-garna. Och sedan kan man knappt säga att han
varit normal. Var alltid som småtokig då han fick
de där utländska brefkorten, som ingen kunde läsa
— fast det var då långt emellan, gudskelof. Satt
ideligen och klinkade på sitt gamla’ klaver, fast han
inte kunde spela mer än jag. Skulle vara Chopins
sorgmarsch, sade han. Ledsamt lät det. Sade upp
sig på banken till 1: sta januari nästa år. Höll sig
med fransyska tidningar, som måtte varit
ledsamma, de också;, han såg alltid så upprörd ut då han
läst dem — det där som var förstruket med
blå-pänna. Och så nu — smita iväg utan adjö! Bara
han inte gjort något fuffens — men sådan
föreföll han ej.
Postmästarn tog sig en funderare. Så hvisslade
han och knäppte med fingrarna.
-— Jag har det I Ta mig tusan har inte karlen
fått sig en upplefvelse ändå — och, som jag alltid
sagt — har den nog varit sorglig. Hå, hå, ja, ja!
Kunde han inte gjort som jag sade, lugna sig. När
hvar och en sin syssla m. m. Nu går jag emellertid
till gästgif var gården så får jag kanhända nys om
hvartåt resan bar af.
Just som han öppnade dörren, fladdrade ett
papper upp från golfvet, gripet af luftdraget.
Postmästaren tog fatt det-— ett telegram — från Paris.
Det innehöll, endast detta, för honom’föga
upplysande ord:
— Kom!
E––––
’ fter fotografi. Kliché: Kem. A -B Brn</c Ht,,-er«,,arre .SV-’.l~-—O’g
ANDREW CARNEGIE (X), DEN BEKANTS AMERIKANSKE MÅNGMILLIONÄREN OCH DONATORN, SOM HEDERSDOKTOR.
Mr Carnegie har på sistone slagit sig på ett alldeles nytt slag af välgörenhet och skänker nu bort konstgjorda sjöar till amerikanska
universitet.
— 204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
